Hvad vilja de Radikale? Inärmaste sammanhang med frågan om en relorm af vårt administrationsväsende, eller, så alt säga, innerligt sammansmältande med densamma, stär en annan, nemligen den: om indragandet af en betydlig del öfverslodiga embeten och tjenster med tby ätsoljande stora lonesormäner. Ålven öfver deta maktpäliggande ämne har Ur Forsell uttalat nägra allmänna behjertansvärda omdömen, hvilka, såsom ett slags inledning till hvad något längre fram kommer alt i denna våg antöras, lortjena att här nedan återsgi lvas: En djupt gående kräfta synes fräta alla de europeiska staternas organism, bestående derutiunan, all en icke så ringa del af de förnamste, förmögne och upplysta klasserna, längt ifrån att anse samhället såsom en bildningsanstalt för sedlighet och humanitet, betrakta detsamnud såsom ett till spillo gifvet offer, hviket hvar och en efter basta förmåga eger rattiyhet att plundra. I den banande ocu samvetslosa egoism, med hvilken mänga af dessa samhällsklasser, i stället för att gilva efterdöme af sosterlandskärlek och ädel försakelse, blow tika efter, alt, under tillvinnande al ydro utmärkelser, sorskafla sig alla möjliga löner och arfvolen, som de kunna ätkomma, ligger förnamligast fröet lill den närvarande tidens missbelåtenhet och till de europeiska staternas, om icke upplösning, dtminstoue forandri ing. I Greklands och Roms vackra dagar var det icke så. Vårt tidehvarfs ryktbaraste man yticade på S:t llelena, att, om ban varit qvar på Frankrikes theon, skulle han hefva förändrat alla högre embeten till honorära platser. bet är icke endast ur den ekonomiska synpunkten, som denna idg är märkvärdig, utan dertore, alt den princip, som deruti uttalar sig, är ett vigtigt steg kramät pa kulturens bana. Alt en mängd höga embeten innehafvas al personer, som redan forut äro 1 besiltning af rikedomens alla förmoner och icke desto mindre uppbära af staten, d. v. s. hundradetals tarslige arbetare, ansenliga sonor för stundom ganska obetydliga besatiningar, kan icke bedömas annorlunda, än säsom ett missforhällande, helgadt af vanan och håldvunnet af bruket. Om nagra bätande besparingar skulle kunna tillvågabringas, synes det icke vara i de mindre eller underordnade embetsmännens arsvoden sädant bor ske, emedan de osta nog så gora skål för mödan, utan i de hogres, i förbållaade till den verkliga nytta, de uträtta, mera ansenliga appointementer. Såsom ett skål mot den sramkastade iden skall säkert anföras, att regeringen härigenom tvingas att använda blott formögne personer på de högre platserna, hvilka således till de många soreträden, rikedomen skänker dem, ytterligare skulle få det prerogativet att bekläda de mest ansedda embeten i stalen, samt att styrelsen, i brist på tillgångar, nödgades afsäga sig begagaandet af den obemedlade talangen. llärtill torde kunga svaras, att i ett väl ordnadt samhälle är det mindre utmärkta talanger, som i embetsmannaväg äro behoslige, än rättskaffenhet, sparsamhet, en jemn, lugn och ordningsfull verksamhet. Om man liknar staten vid ett hushäll, så äro sällan de salangsullaste porsonerne de bäste hussäderne. För snillet och talangen erbjuder litteraturen, de fria konsterna och tusentals ekonomiska företag tillräckligt utrymme. Sådane, som ega en måttlig förmögenhet, finnas många nog, för att icke sätta Regeringen i någon förlägenhet om tjenliga ämnen till de honorära platsernas syllande. ben öfvertygelsen, alt en viss lyx är nödvändig för bestridandet af hvarje emhetsmannabesallning, börjar att mer och mer sörsvinna. Rättskaffenhet och duglighet, jemte arbetsamhet, är bvad folket fordrar af sina embetsmän, hellre än att se dem omgifaa med en svärm lakejer, eller hafva 20 rätter mat på deras bord. Detta i allmänhet. Nu till några, Sverige närmare rörande snecialiteter i samma a eV AR — ———