— Nej, af den, som du bär på armen. — Huru? hunden .... — Ja ha! Hunden, som du upptog, derföre att han led; som du ville återbära till sin faltiga ägarinna, för alt göra henne glad... Intet rekommendationsbref i veriden kan säga mera godt om dig, ser du... Jag ger s—n Trögs rekommendation, hundra d-r steke hans talg! Men se den andra, den är god: och beviset derpå är, att jag tager dig till arrendator på Lilla Haga. I början kunde Johannes icke tro sina öron, och under det de åter gingo in, måste amiralen ett par gånger upprepa sitt löfte. Kontraktet blef genast undertecknadt, och bonden erfor en glädje, så mycket lisligare. som han ett ögonblick förut trodde allt hopp vara förloradt. Auliralen stannade icke dervid. Sedan han närmare lärt känna Johaunes, gynnade han honom på allt sält, och ökade hans hemman, så att han slutligen kom till ett välstånd, som han aldrig hade hoppats. Amiralen roade sig ofta att berätta anekdoten Fom hunden Hopp, och tillade alltid, att ett drag ; säf mensklighet borde hvarje menniskas ögon vata det bästa af alla rekommendationsbref. N i SLUT.