Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1846, sida 3

ä MA — —k —25 för dn äfrentyra alt bryta halsen af dig för den der hundrackan! — Emedan han led, Herr amiral. — Och bvad skall du göra med honom? — Jag känner ågarinnan. ö — Ah, jag förstår: Cu hoppas att få hittelön. — Förlåt, Herr amiral! det är en fattig gumma, men jag får nog hiltelön ändå. — På hvad sätt? — wedvetancet alt hafva gjort henne glad, : hunden är hennes ålderdoms enda sällskap. Amiralen betraktade bonden uppmärksamt. — Sa Så! Du är af sådant skrot, — sade han i änna mildare ton. — Hvad heter du? — Johannes Ek. — Det är sannt, jag såg det i Trögs bref... och du skulle önska att få arrendera Lilla Haga? — Bet var min innerliga önskan, — svarade Jo. hannes med en suck. — Der skulle jag hafva kunnat uppfostra mina tre barn. — ilar du tre barn? Det var en olycka. — Olycka?! — uppredade Johannes förvånad. — Förlat mig, Herr amiral, de äro friska alla tre. — Ja, Mea du måste ju föda dem .... — Visserligen .... Det är just det, som uppmuntrar mig till arbete. Om jag bara hade elt godt ärrendenemman, skulle det icke fattas dem någonling; men, som Herr amiralen sade nyss: det är inle nog att hafva goda armar. — Det tycks mig åtminstone, som om just det vore hufvudsaken, — svarade sjömannen. — När man icke kan gifva annan säkerhet, än sin ärlighet, — Vet du någon bättre? i — Och när man icke har den lyckan att vara känd. äler betraktade honom amiralen, hvarpå han sade: — Men dig känner jag. — Ål Herr Trögs rekommendation?