Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1846, sida 3

— Ja, ha! Ett rekommendationsbref; det skall t vara en passersedel för kommande och gående. — Herr Trog trodde, att jag kunde hoppas — Emedan han har rekommenderat dig; — inföll Herr Sjöbjörn ironiskt. Bonden rodnade. — Herr amiralen har icke läst brefvet noga. — Min Gud! jag vet ju på förband, hvad jag fär läsa, Man säger, att du är une. — Ja, Herr amiral. Ja ha! Men jag föredrager en gammal återbrukare, som har erkarenllet. Man säger vidare, att du är redlig. arbetsam ... — Det är sånut. — Jag tycker mer om en lat skälm, men som är rik, som kan gifva mig positiva garantier för mitt arrende; som bar bättre bypolaek i en god lösegendom, än I ett 80dt samvete. — Och har iterr amiralen funnit den rike arrendatorn? — frågade Johannes, något upprörd. — Ja, — svarade sjömannen. — Erik Jansou har ; gjort mig goda anbud; jag skall antaga dem. Johannes svarade ingenting. Huru grymt hans selslagna hopp smärtade honom, var han likväl ej i stånd att längre vara envis efter en sådan förklaring. Han uttryckte i korthet sin leåsnad, öppnade dörren och skyndade genom yttre rumtnet. Men just då han skulle gå ut derifrån, nådde ett klagande sjud hans öron. Han vände om hufvudet och varseblef flopp, som han, i sin oro, alldeles glömt, och som nu släpade Sig fram till honom. Johannes lutade sig ned och tog honom på sin arm. Amiralen, som stannat i salongsdörren, frågade honom: elIvad är detta för en sårad hund 95. Den unge bonden berättade nu huru han bekommit den under vägen till Broholm. — Della var då Orsaken, hvartöre dina fötter voro beläckta med snö och is? — sade Herr sjöbjörn, med en mindre barsk ton — men, hvar