hund, hvars förlust sannolikt skulle förorsata henne stor sorg; helst ban var hemes enda sällskap. För att öfvertyga sig om sanningen af sin gissting, 10pade han: oHopp! så var namnet på gummans ålderdomströst. Hunden började genast hvifta med svansen cch fördubblade sitt jut. Nu var irtet tvifvel mer. Johannes såg sig omkring; han märkte ett slags gångstig, på hvilken man, ehuru ned svårighet. kunde komma till botten af gropet; han vågade ock försöket oaktadt sluttningen gemm ras hade blifvit temligen brant samt genom imfrost ganska hal. Två eller tre gånger halkade lan och tumlade omkring i snön, men slutligen anlänle han till Hopp, hvilken sannolikt hade fallit nd från den brantaste sluttningen ty han hade sårattvå af sina tassar, och kölden bade stelnat alla han leder. Johannes tog honom under ena armen, Ippsteg med tillhjelp af den andra ur gropen, och frtsatte sin, väg till Broholm. Ägaren till detta ställt var en gammal sjöman med vice-amirals rang ocl hade icke mer är nägra månader bott på landet, oh likväl kände mar redan i hela orten huns häftiga, retliga och ombytlza lynne. Till och med hans gdhet var förenad ned någonting rått och ohyfsad, Motsade man honom, så blef ban alldeles otilkänglig för alla stäl, och hans hjertas goda egenskwer fördunklades betydligt af hans karakterssel. Johannes, bvilken ryktess kände allt detta lemnade Hopp i yttre rummet, och lät anmäla sig såsom ett bud från befalluigsman Trög. Betjenten, som anmälde honom, dröje länge inne, slutligen, efter en lång, oroande våran. aterkem han dock, öppnade amiralens dörr, ochgaf bonden tecken att inträda; men denne stannaderedau på tröskeln, då han hörde amiralen svärjand beklaga sig öfver att blitva störd. — Det är då hundra dj-. att man icke skall få frukostera i fred. I