Rneommendatlonsbrefvet. Svenskt original. En djup snö betäck:e marken, vinden tjöt häftigt igenom de aflöfvade trädens grenar, och ehuru det var midt på dagen. syntes vidt omkriug intet lif. ingen rörelse. Eu enda vandrande visade sig på stora vägen mellan EBroholm och Lindby. Det var en ung, stark bonde, hvars öppna blick genast ingaf förtroende, Hans belgdagskläder utvisade tydligt, att han icke begaf sig på arbete, utan ärnade sig på något besök i grannskapet. Detta besök gällde en rik godsegare, H:r von Sjöbjörn på Brobolm, af bvars arrendehemman ett för tillfållet var ledigt, och hvilket Johannes lifligt öuskade att få arrendera. Men hans medtäflare voro talrika, och han skulle visst icke hafva hyst nägot hopp, om icke Befallningsman Trögs uppmunmtringar lifvat hans mod. Med ett rekommendutionsbref från denne på fickan, hade han således begifvit sig på väg. Afven utom detta bref, förtjente Jobannes, at bans begäran togs i allvarligt öfvervägande, ty om också det kapital, han hade att disponera, var ringa, ersattes denna brist fullkomligt af hans nit, skicklighet och redbarhet. Redan såg han taken på H:r von Sjöbjörns egendom, då ett klagande ljud träffade hans öron. Det kom fran en stor, ganska djnp grusgrop till bözer om vågen. Jobannes närmade sig den, och urskiljde på botten af densamma en liten svart hund, nästan uedsjunken i snön. Då hunden blef honom varse, reste han sig på bakbenen och fördubblade sitt klagande tjut. Johannes hade af naturen denna instinkilika sympathi, som bjuder oss att trösta allt som lider. Han trodde sig dessutom igenkänna hunden, ty en gumma, som bodde i hans granunskap, ägde en alldeles dylik