— — —— — — — -WLW—— — — — — — — — OM vändande sig mot Johannes, frågade han med barsk stämma: — Nä, hvad år det igen, hvad vill du? — Förlåt, H:r amiral! sade Johannes, skrapande med fobn och ville vända om, jag kan komma igen sedan. — Nej, säg hvad du vill mig, efter du är här; du kommer ju på H:r Trögs vägnar! — Ja, E:r amiral, — Och di har ett bref till mig. — Här år det. t Der gamle sjömannea mottog brefvet med en viss ifver, — För fo jag är nyfiken att se om han har fått slut på der der skogsaffären, mumlade han; jag kan icke vara lugu förr än köpekontraktet väl är undertecknadt. Han öppnade befvet, började långsamt läsa det, men genomögnade i största hast fortsättuingeu. — Hvad! ingewing; ropade han, då han kom till sluet. Gud fördömne mig, det är värdt att tänka på den saken. D—r anamma alla pennfäktare; de äro sig lika alla. — Har kan icke sagt dig någoning? — Nej, H:r amiral. — IIar du icke något annat papper! — Vej, intet. er von Sjöbjörn kastade brefret på bordet och slog )ä detsamma med knytuäfven. . — )ch jag har litat på hpnom. Hundra dj—1 steke hans talg! Jag hade bort sköta affären sjelf. Jag Kall sköta den; —., ja... jag reser till barone — — — Fredrik! såg till att man spänner för mi kabriolett. Betjeton gick ut, och amiralen började mäta salongsgovet med stora steg, oupphörligt svärjande och trände. Johames befann sig i icke ringa förlägenhet: han vände pisin hatt, och visste icke, om han borde gå I