Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1846, sida 3

kring pålen, för att gifva de olyckiige prostslingarI ne denna nådestöt, ty de sväfva ofta mera än två dagar under de rysligaste marter på detta pinoin strument, enär det ej sällan händer, att pålens spels ej träffar något för litvet väsentlig organ. Man satte upp en stege, och paschans munnskänk närmade sig den döende med ett glas vallen med is uti; men Sereski samlade än en gång sina sista krafter, ryckte bägaren ur handeu på munnskänken och slungade den emot paschans bufvud, i det han tjöt: . — Jag vill ej ha dig. pascha! att tacka för någonting. Rans armar söllo ned till hans kropp och hans hufvud sjönk till hans axlar, han vred sig ännu en gång såsom en orm omkring en trädstamm, och med en förbannelse gick kans själ in i evighelens sköte. Sedan vände paschan tillbaka till Mielnik, mängden skingrade sig och jag skyndade till Pascals hus. Framför dörren höll en arabisk vagn, förspänd med oxar; en mängd folk omgaf den gapande. — Hvem (tillhör den vagnen? frågade jag, när Armeniern trädde mig till mötes. — Paschan låter föra Irene, som han enligt sitt lill hennes mor gifna löfte vill upptaga i barns ställe, till Salonichi. Den femtedel, henne blifvit lilldomd af hennes fars förmögenhet, har han gilvit de fattige, ty han sjelf vill gifva henne en rik hemgill. Irene är nu hos mig, enär hennes fars hus nedrilves. — Och skall hon förblifva i paschans hus? frågade jag. — 0. tvifla icke! hon har ingen del i sadrens brott och erfar väl aldrig hans bedröfliga ändalykt. Hon tror honom vara i Konstantinopel, och der tänker hon väl äfven en gång, att han dödt. Högljudda fruntimmersröster förkunnade Irenes afresa. Armeniern Skyndade fram alt helsa henne. Foljamle dagen, då jag lemnade Mielnik, såg jag