Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1846, sida 2

———567— —— ——— FASCHANS ED ). — Uvarif ån bar du sått ringen? — frågade Mustafa lugnare. — För 3 dagar sedan kom jag om morgonen in i det rum, hvarest min far förvarar sina penningar och juveler. Han var sysselsatt vid en koltert, och jag gick fram och ville betrakta de vackra slenarna, och när jag lutade mig ned, för alt se pättre, släppte min far, utan alt märka, det denna ring. Jag tog genast upp den och stack den i barmen, och nu vågar jag ej ge den tillbaka åt min far, ty han skulle banna mig. Paschan lugnade barnet. ålade det att ej säga för sin far, att han behöll ringen och släppte henne ifrån sig, sjelf synbarligen lugnad. Men så snart han var allena, utropade han— Allah Kerim! Gud är stor! Han nar utvalt den otrognes barn såsom ett redskap till brottets upptackt och bestraffning! Ja, det är ringen, som jag gifvit Seid Mohammed, när han räddat mitt Nf... Se här orden, som jag sjelf lät gravera deri; det är intet tvifvel mera, det är Seids ring! Men huru kom den i Sereskis händer? paschan klappade tre gånger i händerna och besalte den inträdande svarta slafven, alt be Armenien komma in till honom. — Otrogne hund! — ropade Mustasa vid dennes inträde, — hvar har du sått den här ringen ifrån? Armeniern blef liksom träffad af blixten vid anplicken af safiren j paschans hand. En dödlig blekhet betäckte hans ansigte, och hans lemmar darrade konvulsiviskt. Dock återvann han så till vida faltniogen, att ban kunde säga till paschan, all han köpt den af en Albanesare., — Hvar är Albanesaren? — frågade Mustafa — — ) Forts, från N:r 294, i -——? X 22 x?2z 6 — ——— —-——— —— I— —2eT?