Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1846, sida 2

med en röst, qväsd namn! — Det kan jag icke, herre, — svarade Sereski, i det han bugade sig ned tll jorden, — jag känner honom ej. — Du ljuger, hund! — ropade paschan. — Ringen har tillhört Scid Mohammed. Du känner mordaren. Nämn honom! — På hans vidare nekande blef Armeniern och hans tjenare förde inför Kadin, åt hvilken paschan uppdrog ransakningen, och då mannen äfven här vidblef sin vägran att bekänna, erhöll han bastonad på sotsålorna. Han upptäckte likväl ingenting och måste ändtligen borttoras. när smärtorna berötvade honom medavetandet. Alven Sereskis tjenare erhollo bastonad, men gålvo ej eller någon upplysning i saken. Dock, när slutligen turen kom till en gammal Jude, Armenierns törtrogne ljenare, gjorde smärtan af de första rappen ett sådant af raseri, — säg mig hans intryck på honom, att han ropade: — Nåd, nåd, herre! jag vill bekänna alll! Han befriades straxt från torturen och tillstod, alt Armeniern var mördaren. På vägen emellan Mielnik och Konstantinopel, ett litet stycke väg från den förstnämnda staden, hade Armeniern en trädgård och ett lusthus. Som han visste, att Scid Mohammed måste passera der forbi med allmänna medel, så tillbragte han såsom vanligt natten i sill lustbus. för att ej väcka misstankar genom sin frånvaro. Emot morgonen väckte han Juden, och begge, efter alt hafva förkläd! sig till Albaneser och beväpnat sig med pistoler och vataghaner, smögo sig obemärkle till slållen. som utsträcker sig från Mielnih till Salonichi, och dolde sig i ruinerna af en gammal moske, vid hvars brunn lörbisarande resande plågade vattna sina hästar. Det dröjde ej länge, förrän Seid Mohammed och hans Tariar visade sig och stego af vid brunnen,