—— — —————— — rörde hon vid de bronzfärgade, med lysande ringar besatta fingrarne och sade. i det hon vänligt smålog åt honom: — Pascha, om du vill vara snäll och pussa mig, såsom du plär alt göra, så skall du få en vackör ros af mig. — Barn, — svarade Mustafa med dyster ton, — jag behöfver ej dina rosor, ty mitt hjerta är fullt af rörne. — På vill jag ge dig min talisman, — iuföll Irene, — som skall heia ditt af törnen särade bjerta. — Tag bort rosorna och talismannen och lemna, mig! Mitt hjerta år sjukt, det hörer dig icke. Irene gick likväl icke sin väg. Med det hemlighetsfulla, sluga väsen, som barn så gerna antaga, hvilka veta och dölja något, utvecklade hon shawlen som tjente henne till gördel, och framtog ur dess veck en guldring, i hvilken en saphir af stort värde var infaltad. — Se här! — ropade hon skämtande, och visade honom ädelstenen, — le och jag ger dig ringen. Och Mustafa log, men så hemskt, och hans ögon sköto så vilda blixtrar. när han ryckte ringen från henne, att Irene förskräckt vek tillbaka och upphof sina små händer mot honom — Irene, hvem har gifvit dig ringen? — Barnet svarade icke — Tala! — Jag har varit elak, — ropade hon gråtande, — min far skall banna mig . . (Forts.)