Efter tre dagars sorg erhöll ändtligen Seresli tillträde till paschan, som tycktes vilja taga honom till råds, rörande de medel, som voro nödige till missdådarnes ertappande. Armeniern deltog i sin gästs smärta och vrede, samt sökte att trösta honom genom att upphöja och lofprisa Seids dygder; men tillika sökte han at för sig vinna den plats, som deu döde haft i Mustafas förtroende. Paschan ver väl beredvilig att läta den vänskap, Sereski visade bonom, vederfaras rättvisa, meu ville för inån del afstö från citt förel afrande och uppmanade till och med Armeniern att vara honom behjelplig vid mördarnes efterepanaade. Sedan Mustafa tagit de förste nödiga mätt och steg, öfrerlemnade han sig åter åt sina dystra tankar. Ådetie halit röznmande, halt vakande tillstånd öppnades den persiska matia, som betäckte ingången till rummet, och ia i det sårade lejoneis kula trädde utan fruktan en liten sö-gestalt, bärande en stor korg, som var ölverl.öljd med en stickad slöja. Det var Irene, Sereskis enda dotter, hvars naturliga behag icke var utan inälytande på paschan. Sex år iillförene, då Arrienierns Lustru dödl i barnsvörd efter all nafva framfödt denna fiicka, hade just biustasa befunnit sig i Sereskis hus, och denna omständighet bidrog icke föga dertill, att pascnan fattade bevågenner för fadern och barnet. Allt efter som flickan vexte upp och vann i älskvärdhet och behag, hade äfven paschans tycke för benne visat sig i Öppnare dager. Hans täta besök i usielnik kommo till största delen på barnets räkning, och ofta hade han lofvat sadren, att han, i händelse Irene, så hette flickan, blefve ett faderoch moderlöst barn, skulle adoptera henne. Vid paschans dystra och bedröfvade blick hejdade flickan sin luftiga gång och satte sig lugnt ned vid Mustafas fötter, för att leka med sina blommor. Men när denne ej gaf något tecken till lif,