Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1846, sida 2

lefvat slere år igenom uti Asien, i Erzerum eller vid Euphrats stränder. Straxi vid min ankomst till Mielnik. lät jag visa mig Pascals. Armenierns hus. I början ville, han ej laga emot mig, hvilket Öfverraskade mig något. Sedan han läst mitt bref. blef han dock tillgängligare och lät införa mig. Jag fann i Pascal en ålderstigen man, med en allvarsam, tankspridd min, något melankolisk, ty han lät tid efter annan höra tunga suckar. Tillochmed hans yttre bar så tydliga spår af det bekymmer, som måtte tära honom i hemlighet, alt jag straxt vid mitt första besök var öfvertygad, att någon huslig olycka måste hafva drabbat honom. Redan i mitt sörsta samtal med honom bad jag derföre flera gånger om ursäkt för att hafva besvärat honom med milt besök. — Du har både rätt och orätt med din förmodan, — sade Armeniern derefter till mig; — min familj mår, Gudskelof! väl och har helsan, men i morgon skall min vän dö, Detta svar var beräknadt att reta min nyfikenhet och straxt betygade jag genom ord och åtbörder ett så lifligt deltagande för bans väns olycka, att han icke drog i betänkande att med största utförlighet förtälja den händelse. som så djupt smärtade honom, I Jannari 1838 funno köpmän, som i korta dagsresor färdades från Mielnik till Salonichi, på ringa afstånd från förstnämnde stad liken af tveune mördade menniskor, af hvilka den ene uppenbart varit on man af högt stånd. den andre en Tartar. Den förste hade blifvit dödad med en pistolkula, som genomborrat bröstet på honom, men den trogne Tartaren, sannolikt under sin herres försvar, med flere yataghanhugg. Deras lik voro afklädde allt, utom mössorne och henkläderna; deras hästar funnos på slätten icke långt derifrån, beröfvade sina packningar.