Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1846, sida 1

Fosttidningens borgerliga och poIätäska Bättigheter. Allmänheten minnes, huru som Hr Blaffert (i Gefle) nyligen utsatte fördubbladt vite lör den, som vägar kalla honom Blafsert. Vär olsicielle Blaffert höll länge på i samma anda och ondgjordes och puttrade och utsatte viten; men ju värre han ansäktade sig, dess värre skrattade folket ät honom och pekade finger och skrek: Blaffert! Blassert! Slutligen ledsnade han vid de fruktlösa ondgörelserna och vites-sorbuden och begynte finna sig i sitt öde. Ungefär i detsamma begynte han äfven synbarligen hejda sig något på den krassa ultraismens stråt och blifva likasom litet mindre ilsken och skarp partigångare, så att wängen fick godt hopp om honom, att ban skulle hygga sig och nedstiga till sin naturliga role, det pura, toma inlet, derät hans anlag påtagligen ligga, och hvarur vi alltid sade honom, alt han gjorde orätt att vilja krafsa sig upp. Men hvad hjelpte honom all denna beskedlighet? Just i samma vesva, då andre höllo på alt glomma honom, steg Minerva fram och gaf sig f.. uppå, alt ban vore ändock icke blott officiel, utan äfven, hvad värre är, ball. olticiel. Det har icke försports, att dessa deduktioner beto på uågon mer, än på Altonbladet; men det var också ett godt kap, så godt som två, De vigtigaste organerne på bäda sidor böllo således ett för första gängen; och allmänheten kunde väl icke annat tro, än att. saken förhöll sig så, som de påstodo. Ah häl tänkte Blaffert, är jag då ohjelplsgen Blaffert, så vill jag vara det med besked, och J skolen få smaka på mig i min vederstyggligaste skepnad; är jag dömd att vara half-officiel och uttala regeringens innersta tanke, så skall jag också begagna de få stunder, jag har på mig (ty länge kan det völ icke få gå); jag skall kompromettera mina supponerade husbonder till den grad, att de antingen äro bundne vid det aldra gröfsta ur mitt hjertas satabur, eller ock, i fall de icke hafva mage till detta, nödgas högtidligen och offentligen sparka mig bort, bvilket sednare visserligen i sig sjellt icke är allt för angenämt, men åtminstone skaffor mig bämnd på de bestarna, som kalla mig Blalfert, likasom Professor H. med en sorts nöje såg sitt bus brinna, emedan han därigenom ändock en gäng fick ahämnd på den förb. ohyranu. ljuru vida denna monolog ägt rum, veta vi icke; men någon ting i den vägen bör bafva förelupit, innan vår officiehe Blaslert kunde komma sig till att nedskrifva en sådan bit, som den i tisdags om borgeliga och politiska rattigheter. I denna kraftbit är ej längre fråga om sådana småsaker, som bildningens skyddande genom klass-val, som tvåkammar-systemets nödvändighet, som minister-styrelses fara och dess oförenlighet med svenska statsskicket; om någon af de heliga ting, för hvilka den officiele i sednare tider egentligen stridt: nej, det är ett strå hvassare! Han faller in i ett gammalt thema, som möjligen utgör sjelfva de äkta grundtonerna i hans själ, men som bvarken han eller någon annan nu på nära trettio år tilltrott sig att öppet spela upp hår i Sverige. Han leder sig,