Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1846, sida 1

uttryck af nationens tänkesätt; men icke af enskilta interessens; och att den åtminstone icke genom ett absolut veto må kunna tillintetgöra den af folket valda kammarens beslut. bet omtalas, alt vederbörande skulle åsyfta att få sjelf utnämna en icke obetydlig del af den andra kammaren, och att till och med för den öfriga vore i fråga, att den utvaldes af klasser, det vill säga af ungefär detsamma som at Stånden. Om ock det förra, så olämpligt det ån synes, och så lätt det leder till tokeriet af ett pärskap, på det hela vore under ett verkligt konstitutionelt styrelse-sätt mindre vådligt, än detta sednare, så bör man likväl noga besinna sig, innan man medgifver någotdera; ty det vore blott att lemna i arf åt våra söner den sekularstrid, vi sjelsve med så stora mödor och obehag nödgats föra. Nej! Svenska folket bör visa sig i denna sin lifsfråga beslutsamt och fast. Det bör ej vika från den enkla och naturliga grunden för allt ombudsmannaskap: förtroende. Det bör ej medgilva, att någon förmyndare-rätt öfver det kan vinnas eller utolvas, genom vilkor, som bero af nåd, slump eller förhållanden, och i hvilka dess allmånna förtroende icke eger afgörandet. Ilandlar det annorlunda, så är det alltför säkert, att det sviker sina efterkommande, och den närvarande generationen är då skyldig, att heldre sjelf lordraga det ofullkowmliga statsskickets lidanden, intilldess icke länge uteblifvande tvingande omständigbeter gör solkviljans seger lättare och mera betryggande för landets framtid. Mitte man derföre, med all rättvisa ät dem, vare sig på höga platser eller i kommitlteer, som nu visa sig benågne att till en del gå folkets önskan till mötes, icke låta förleda sig att ropa vivat, så alt besbeten sedan hindrar att uttala rätts-anspråken på något mer. Ånnu återstår mycket; men genom vaksamhet och ihärdighet kan ock det vinnas, Måtte man framförallt uppfåtta hela betydelsen af att bringa svenska solkrepresentationen till så nära ölverensstämmelse med den norrska, som våra sorhållanden någonsin tillata! En sådan likhet blifver enda vilkoret för att begge rikenas ofriga institutioner kunna bringas till ofverensstlämmelse; och en sådan osverensstämmelse är allena i stånd att gifva åt begge folkens utveckling i huhur, vålstånd och samhällighet den likhet, som utgör enda säkra garantien för deras framtida enighet och styrka. En svag borgen för dessa är dubbel-kronan — äfven på den bäste konungs lijessa; men stark och obesegrad blifver den förening, som utgår från folkens inbördes belåtenhet, tillit och vålvilja. hj — 2P mn As MM Mm mar Mm Ho