Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1846, sida 2

PA 8J0 Ut VEXxIdT, Sälut ÖP18 Ö0 1-90 UN — 2 pdhllamburgerposten af den 7:de dennes medför den notisen att schleswigska ständerna, i harmen deröfver alt den kungliga kommissarien tillbakavisat deras petitioner, upplöst sig sjellva. Vår vän Medborgaren, som alltid haft elt synnerligen godt öga till oss, har i gårdagsnumret uppträdt såsom landshosdingen grefve Löwenhielms sakförare och harangerat både oss och publiken väldeliga. Vid biotta ord har dock allt stadnat, och hela det långa talets kurzer Sinn är: att vi uti den Jonas-löwenhielmska affären haft orätt, men landshöfdingeembetet, dess chef, grefve Löwenhielm, och Medborgaren rätt. Bemälte grefve är i denna sak hvit, som snö, och Handelstidningen svart, som en sotaremurre — det är början och slutet al bela Medborgarens bjertansutgjutelse. Ilandlingarne i målet säga dock nagot belt annat; men dem har vär kollega läst på samma sält, som man påstår all en viss notabilitet läser katekesen, och naturligtvis bar han då om dem icke kunnat erbålla annat, än ett bakvändt begrepp. Vi ämne imellertid icke med vår gode vän inläta oss i någon vidare tvist om detta ämne. Honom kunna vi icke ölvertyga, och Allmänheten har af den skriftvexling, som redan egt rum i saken, nog till stöd för sitt omdöme. tHlandelstidningen hoppas ännu hafva läng tid att leva och verka; men for att, som sig bör, kunna göra detta, beböfver den sin publik, och vill alltså icke taga lilvet af densamma med diatriber mot personer, som antingen icke vilja eller kunna inse det rätta. Med en tidninz, som ligger på sotsängen, kan måhända sörhallandet vara annorlunda, synnerligast om den bar lika ädelt sinne? som Medborgaren. Den kan ju newli gen tänka som så: Ett bättre lif, än det Jag bär upplefvat, albidar mig eller min hådangang; åfven min publik har att förvänta ett dylikt bättre tillstånd. Ju förr jag ernår det, desto båure för mig, och naturligtvis är lorhallaudet enahbanda med Allmänheten. Jag ligger nu i själataget, har icke manga dagar qvar af min tillvaro, vill dock ännu ädelt gagna medan Jag är till. Hvilken större nytta skulle jag val kunna göra, än att bringa min publik till samma punkt, der jag befinner mig? valan da: jag vill samla mina sista återstående Åkraster och med langträdiga harangec tvinga min vesppublik att wed mig nedstiga i grasen. — Saålonda, säga vi, kunde en tidning bade tänka och handsa. Exempla sunt odiosu; men vi vete nog aunars hvarifrån vi skulle kunna hemta desamme. Följa soredomet vilje vi imellertid icke. Ett enda ord till, det sista innan vi skiljas! Medborgaren har sagt, alt vi visat missaktning för grefve Lowenhielms dyrbaraste egendom, bans heder, hans ära. Missakiningen bestar väl derutinnan, att vi sagt det vara skada, alt grefve Löwenhielim blilvit något annat, än advokat, eller guvernör i en rysk provins — åtminstone citerar. Medborgaren dessa våra uttryck sasom smådliga. År det då så förskräckligt vanbederligt att vara advokat? Medborgaren bar ju sjelf slersaldiga gånger uppträdt i denna egenskap. Eller llgger det något för personen skamligt derutinnan, att man tycker honom vara lämplig till ate guvernörskap i de konservatives och absolutisternes förlofvade land, Ryssland? — Det är sannerligen väl för Medborgaren, att han icke står under en rysk guvernörs förmynderskap; denne skulle nog annars få honom på helt andra tankar, hvad platsens vigt och värde beträffade. Nu farväl, vår ädle, högsinnade vän! När du en gång, förr eller sednare, gär till hvila, så lät med gyllene bokstäfver inrista din soreläsning öfver publicisteus skyldigheter på din gralvärd, på det att vandraren, när han går forbi densamme och jemfor minnesskriften med dina handlingar, må kunna sucka ett hjertligt: Sit tibi terra levi— Emellan klockan 2 och 3 i natt utbrast eld i