han pinas. han svettas, förspänd är hvar nerf, hans blod är en eldflod. som strömmar; och lidel-er bada sig vildt deruti, men vinsten, den rakar hans näsa förbi, som barndomens gyllene drömmar. Fast mörker der råder i själen och natt, z je lifsande, aftynande, matt, Ande lampveken flämtar; som han rördes utaf ingenting, eri han går laget omkring, korpar, och skämtar, Han bi se blåhvita läppar ihep. Han täljer hvar suck och han tystar hvart rop, som höse ur hans svidande hjerta; förtjuserskor, legda, med honung på mund, med eldkyssar skingra hans moln för en stand, och capvinet döfvar hans smärta. Vid faraobordet han ståndar så blek, han hädar förtviflad sin lycka, som svek, till gäldstugan är han sjelfskrifven; från bankeno han raglar till sitt kabinett, lugnt sätter han sig vid sin guldtoilett och — akär af sig halsen med knifven.