SJELFILEKEKRSILAEÄEN ). Efter Ph. v. Metlingh. — Du är mycket klok — sade Peter — och bedrösligt nog har du rätt, men i dag är det hans sodelsedag: jag tänkte derpå huru jag gladde mig, när jag kysste den nyfödde, då var jag ung, lycklig! Mycket bar förändrat sig sedan den tiden, mycket har misslyckats, min kraft har aftagit, jag har ofta rysliga drömmar; måste då verkligen sa mycket blod ulgjulas för alt grunda min storhet? De bleka gestalterna af de svenska generalerna, som jag lät hungra ihjäl, de ashuggna hufvudena af Strelitzerna grina emot mig, och .... — De voro rebeller — inföll Katharina — du ösvade blott rällvisa. — Men Svenskarne voro krigsfångar — fortfor Peter — jag förstod då ej bättre, nu skulle jag handla annorlunda, det sårade mig, när jag ulrikes, i synnerhet i Paris och Berlin, observerade, att folk höll mig för en kannibal. Hans hufvud sjönk ned på bröstet och han teg. Katharina log. — Min älskade herre — sade hon — hvilket besynnerligt lynne. Du glömmer, huru man öfverallt beundrar, förgudar dig, huru de i Paris slogo mynt till din ära, liksom i ditt eget rike. Du har medlidande med den olydige sonen, men betänk hvad han har i sinnet. Vill du, att efter din död det gamla egyptiska mörkret äter utbreder sig öfver landet. Skall folket åter ödmjuka sig i stoftet för biskoparne? Shall det åter tåga efter presterna genom skogarne, när de, like hedningar, välsigna träden ? skola munkarne åter hindra de flitige borgarne ifrån att arbeta om Fredagen ? — Nej, nej! — ropade Peter vildt — han skall, han måste dö! Hvad är väl en enda menniskas lif emot millioners öde! t) Farts, från N:y 285