ningar, annat än genom de valda representanterne af dess talrikaste stånd: bondeoch borgarestånden? Och hafva desse icke uttryckt dem i denna sak? Jo! det har petitionsvägen, och bar den ej blifvit beträdd? Ilasva ej tusentals roster höjt sig och låtit till thronen srambära sina önskningar? Hafva reformens motståndare: tjensteadeln och prelaterne, kunnat tillvägabringa någon ting ditåt, eller rättare, halva de ej, väl vetande att de skulle derigenom blottat sin öfvergifna belägenhet, undvikit att försöka den vägen för sin del? Iluru vill man vål att någonsin de fyra Stånden skola förena sig om en tepresentations-resorm, när regeringen sjelf, som egentligen har dem under sitt beroende, icke vill öppet uttala sin egen mening? Eller kan väl det nekas, att all annan form för en nadional-representations ombildning är en skyhög galenskap, än den, att låta en särskild dertill af hela folket utvald grundlagstistande (konstituerande) församling kallas att afgöra densamma? Huru tånka sig, att en korporation af så öfvervägande enskilta interessen skall upplösa sig sjelf, utan att ett yttre tvång bjuder det — och hvar finnes detta tvång, då solket ej för uttala sin mening, och Regeringen säger sig icke böra uttala sin? Dessutom: kan det vara den nya regimens allvar, att, liksom det gamla systemet försökte, med verklig tvoloöshet mot nationen vilja inbilla oss att folhels interessen äro desamma som ståndsinteressena? I sådant fall bör man beklaga dess blindhet; ty motsatsen är numera på en gång så påtaglig och så ohjelplig, att den regering, som litar på möjligheten, att dermed sörvillia svenska folkets syn, går blindt sorgliga öden till mötes. (Forts. följ.) 5D2