Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1846, sida 2

O e 4t—te—p—————— — Osterrike var då i krig med Spanien och Turkiet, och man torde väl hafva skäl alt villfara den mäktige ryska sjelfherrskarens önskan. Alexis började gråta, vred sina händer och ropade: — Ni fäller min dödsdom! Mörda mig heldre på slället, släpa mig ej, såsom ett vilddjur, till petersburg. Gesandterne sökte att lugna honom, de bådo honom all läsa sin fars bref, som med de tydligaste och bestämdaste ord tillförsäkrade honom nåd och försoning. Vice-konungen bedyrade äfvenledes. att blott, sedan czaren gilvit sitt hedersord i asfseende på denna punkt, kejsaren, hans herre beslutat sig till prinsens utleverering, men Alexis blef ej olverlygad. utan öfverväldigad, och under ett anfall af konvulsioner buren i den bredvidstående vagnen. I klosterkapellet knäböjde prinsessan Maria. pet låga, mörka rummet, i hvilket annars några få laurpor spridde ett matt sken, belystes nu af 80lens stralar, hvilken under den korta sommartiden i dessa dystra regioner nästan uttorkar morasserna kring Petersburg och mera plågar än vederqvicker menniskorna. Maria grel; det gifves stunder, då det sastaste, stoltaste avinnomjextå dukar under. för ovilkorlig vekhet, namnlös irånad och vemod. Hennes tankar sväfvade ifrån dystra minnen till Gregors djerfva, svärmiska förhoppningar, och till det aflägsna fjerran, hvarest Alexis vistades. Hon älskade sin stackars nevö med systerlig ömbet och i dag kände hon sitt bröst beklämdt af rädda aningar för hans skull. Dunkla rykten bade trängt till hennes öron, att hans hemliga tillflyktsort blifvit upptäckt, och hon bel larade, all czorens jettearmar skulle hinna honom huru långt borta han än vore. Då genljodo raska steg på kapellets stengolf. Maria strök guldlockarne från pannan, och Gregor stod framför henne. men liksom