sJELFEHERRSHAREHNJ.Efter Ph. v. Mettinga. Alexis svärmade omkring i fulla känslan af sin säkerhet, stegrade sin glädtighet genom ett par glas eldigt vin och satte sig sedan i ett hörn för att betrakta det brokiga hvimlet. Plötsligen kände han någon lägga handen på sin skuldra; han ville rigta elt skämt till de maskerade. men denne lutade sig till hans öra och hviskade: — Skynda att rädda er! lemna Neapel! Skygg såsom ett skrämdt råddjur sprang den stackars Alexis upp. — Hvem är ni? — stammade han; — hvad vill ni? k — Fly! ännu är det tid! — upprepade den obeante. — Jag är ingen missdådare. jag är en oskyldig främling, svarade Alexis. — Ja, ni är en främling från Nevas strand, — sade masken och hade försvunnit , under det Alexis bedöfvad neddignade på sin plats. När han åter hade hemtat sig, skyndide han tillbaka till sin boning, oviss, om han skulle taga varningen för allvar; darrande för den möjliga faran, log han än sina dyrbarheter för alt inpacka dem. än ansåg han sig åter säker i förlitande på tyska kejsarens löften, och sålunda, vacklande emellan tvifvel och hopp, kastade han sig påklädd på sin säng. Andra morgonen höll han råd med sina få tjenare; de tröstade honom, menade, att det ej hade någon fara, och likväl förskräcktes de, liksom han, när de hörde det klappa. Den inlrädande var imellertid ingen annan än vice-konungens höflige kammartjenare, som bjöd honom till frukost hos sin herre, men i hans drag malade sig en viss Öfverraskning; kanhända tänkte han att ej mera finna den främmande herren. Ålexis gaf nu all fruktan på bälten. Vice-konungen ha)! Forts. från N:r 280.