Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1846, sida 3

OSS. Skrif till generalerne vid armåeen i Mecklenburg, man säger dervarande trupper vara missnöjde; kanhända kan du återvända i spelsen för dem. — Så kom — sade Alexis liksom lifvad på nytt och drog de andra med sig — marken bränner mig under sötte rna, jag vill träffa anstalter, och i morgon vid denna tiden tar jag afsked af er, Maria. Glebow följde honon, men Gregor blef släende vid dörren. — Ni försummar det gynnsamma ögonblicket, Maria — begynte han då sorstämd — men man får hafva tålamod med denne barnslige yngling, som aldrig skall vara i stånd tili ev djerf handling; skulle vi ej kunna umbära detta verktyg för hämnden ? — Alldeles rigtigt — sortsa te Maria — et! verktyg, mer icke, men vi måste skjuta honom framför oss, vi förmå ingenting utan hans namn. 0! tro mig, jag har tusentals gånger öfvervägt alla möjligheter, men ingenslädessann jag den ringaste sannolikhet, utanpå denna väg emedan folket i Alexis ser anhängaren at våra gamla seder och bruk och derföre älskar honom. — Och om edra planer lyckas — fortsatte Greger — hvilken belöning bestämmer ni för min obegränsade tillgifvenhet 2 — Detta rike är i sin oerhörda utsträckning för stort, till och med för Peters kraft — genmälde Maria — huru skulle Alexis kunna öfverse det ? Gerna skall han återge er edra förfäders krona. Ni skall herrska! — Med dig, Maria — inföll Gregor — det är det enda hopp, som förmår mig till detla vågstycke och ofta döljer för mig den grufliga faran af vårt läge. — Nej, Gregor — genmälde Maria — jag vill icke dåra er, jag är blott min egen skugga. Det hjerta kan ej älska, som sedan år blott uppfylldes af hat och hämnd. Sedan Peter lefvande begrof mig i detta fängelse, sedan våra vänners blod flöt i I strömmar, sedan han stötte sin gemål Sophia från