Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1846, sida 2

— vilvilja ej, men vi måste, — suckade thronsöljaren. — Ack! när vi väntade på Glebow, och jag redan anade, att han var fången, så öfverlade jag med rysning hvilket farligt, ja hvilket förmätet företag det egentligen är alt sätta mig upp emot min far; hans vrede är förfärligare, skoningslösare än ett lejons. — Just derföre, — sade Maria, — måste Gud förkasta honom, och menniskorna resa sig emot honom; man måste sätta ett mål för hans raseri. Huru länge skola ännu Rysslands store vara ödmjuka tjenare för hans utländska gunstlingar, och pastejbagaren, som nu låter kalla sig furst Menzikoff? På dig, Alexis, rigtas den förtryckta adelns, det föraklade presterskapets, den förskjutna czarinnans, din mors Ögon. — Det är just min olycka, — fortsatte Alexis, — att man begär af mig hvad jag ej kan uträtta. Af naturen svag, förskrämd genom min hofmästares tyranniska behandling, vågar jag ej något genspråk emot min tars vilja. Ja, om jag besute din. kraft, ditt sjelfförtroende, — tilllogade han med tårar, i det han gömde sitt hufvud vid bröstet på den man, som tillförene talat så lisligt. Denne kunde kuappt undertrycka ett medlidsamt, nästan föraktligt ryckande på axlarne. Han var Czarewitsch Gregor al Siberien, den siste ättlingen af de gamle konungarne af Siberien, som 1582 besegrades af Ryssland, och hvilkas underbart formade krona ännu bellnner sig i kejserliga skatten. Gregor förenade alla egenskaper, som felade thronföljaren; i hans blixtrande ögon strålade en hjeltes mod, stoltheten öfver hans höga härkomst, medvetandet af hans eget värde; och tillika talade ur hans själfulla anlete den djupa smärtan, den bittra känslan af den plundrade, den förtryckte, från hvilken man tog allt, men icke kunde taga beslutet att väga det sista, enda goda, lifvet i kampen med ödet. Han slog sina seniga armar kring den stackars Alexis hals. i