Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1846, sida 2

— Var ej så modfäld och försagd, min gode As lexis. — sade han, — blott för den rädde stänga alla vägar. Dina trogna vänner skola ej öfvergitva dig. Men hvad ser jag, min prins, er hand är sårad. Ni har fäktat, och har alltså mera moc, än nå sjelf tilltror er. Alexis rodnade. — Nej, Gregor. nej, du misstar dig, min far vill alltid tvinga mig till att lära, såsom ett barn, och begärde för några dagar sedan att få se mina ritningar af sästningsverk; jag kunde visserligen förelägga honom ritningar af främmande hand, men han får hålla till godo med så många lögner, att han blir allt misstrognare; hvad skulle jag taga mig Lill, om han begärde, att jag i hans närvaro aflade prof på min skicklighet. Jag ölverlade, jag kunde ej sofva; Jag sprang ur sängen och sköt mig med. löst krut i handen. Ack! jag är så rädd för min far och hans dundrande röst. — Olycksalige yngling! — ropade Maria, — de vilja med afsigt sörskrämma dig, böja dig så djupt, att pu. frivilligt afsäger dig tkronföljden, på det att sonen af denna Catharina, denna styfmoder, denna låga varelse, som jag aldrig erkänner såsom Peters gemål, i stalle för dig bestiger thronen. Men dit skall det ej komma, så länge jag andas. — Jag är af den mening — sade generalen — att öfverllaue steg skulle störta oss alla i förderfvet. Prinsen skåll efter czarens önskan och vilja gå i ett kloster, men denna, om ock blott skenbara försakelse skulle göra honom föraktlig. Det är bättre om han flyr utrikes och döljer sig der, tills Peters död tö-lossar oss alla. Czarens jättenatur börjar att trötlna, sen J icke, huru han stundom darrar, huru hans hufvud vacklar, huru han plötsligen insomnar ? Redan förmår han om morgonen hvarken att tänka eller att skrifva, förr än han genom att söma en hel butelj det starkaste bränvin erhållit åter sin spänstighet. Detta gift har bliävit ans natur till behof, och skall i förband med hans hästi