Revy af Stockholms-Tiluninggarne. Postoch Inrikes-Tidningar hafva elt litet memento i en vigtig fråga, äsyltande att förorda införandet af iunehallniag på arbetarnes löner under sommaren, för att under vintern användas till uppköp af ved och polatis, m. m. Ea sädan atgärd säges vara vidtagen i Calmar. Äfven förordas pantläneinrättningens i hufvudstaden upprätthallande genom sladsmyndigneteraas försorg, når kreditivet af staten å 100,000 R:dr b.ko, mot 5 proc. ränta, upphör, emedan eljest denna inrättning säges komma att indragas. Åstoubladet gör härvid den, som oss synes, rigtiga anmärkning, att en inneballning icke lätt later sig göras å arbetarnes alloning, och all pantlåneinråuningen, som gilver en så betydlig vinst, väl bör kunna få hjelp, men borde ölverlemnas till en friare täflan. — Vi vete ej till hvad grad försöket i Calmar lyckats, men vi tro såkert, att arbetsklassen besinner sig bättre af att kunna begagna sparbanker och lifräntelöreniagar, sparoch sjuk-kassor, m. fl. dylika inråtiningar, än att ställas under ett, oftast sörholligt, sormynderskap. Hvad åter pantläneinrältningar angar, tro vi, att om lagsliltningen för ränta samt för län å lös pant blefve sadan, alt den enskildte kapitalisten kunde med säkerhet i denna rörelse finna en billig vinst, skulle så väl de linebehöfvande som de länegisvande blifva dermed belåtna. Oss har blilvit sagdt, att den monopoliserade inråttningen i hulvudstaden så illa motsvarar sin bestämmelse, att dess bibehållande icke är önskvärdt. Att en låneanstalt, som har privilegium på att räkna från 44 till 23 proc. på sina lån, icke kan sjelf avskaffa sig kapitaler, måste forelalla nog oförklarligt. l femte artikeln af redogörelsen för det sorsla allmänna landtbruksmötet meddelas en öfversigt af diskussionen ofver potalissjukan. Om man får antaga, att Posttidningens polemiska oshandlingar innehålla salt, så kunde man nu ätminstone med skäl säga, att den nu bjuder på salt och potatis; men finnes deri något saltaktigt, icke är det af det attiska slaget.I synnerhet har dess polemik med Aftonbladet blifvit bra tråkig. En replik? har blifvit insänd i anledning af den artlikel-soljd, som i sistl. Oktober månad stod att läsa i Posttidningen angående Läåroverkssrågan. I bemälte replik halva nu anmärkuingarne mot nya elementarskolan blifvit besvarade. Utur aRevue des deux Mondesa hemfas elt svar på frågan: hvilkeh skilnad det är emellan en minister under gamla regimen och en konstitutionel minister? Det soctjenar att åtorgifvas, såsom ett bevis på värt ossiciella blads innersta tanka om saken; hvarlöre vi bär meddele detsamma så lydande: Fordom måste han helt och hållet krypa ein uti monarken och låta honom visa sig så stor asom möjligt; det mäktigaste statsråd var det; vsom visste att bäst dolja sitt inflytande. I våvåra dagar måste ministern stiga fram, för alt abetåcka kronan; han måste sjelf föröka sitt apersonliga inflytande, sor att dölja den vilja, ehvars redskap ban är. Fordom bestod konasten uti att bära fram landets önskningar till akonungen; nu deremot att laga så, all monarakens önskningar blifva antagne af representanaterne. Under despotismen var ansvaret digert, aman ihågkomme Fouquet, Colbert och Louvois. aChartans ansvarighet är mindre hotande; man ador deraf icke. Den bäste ministern var sordom den, som lefde i sina bureauer och sitt cembete: nu är den bäst, som talar bäst i utribunen. Förr mäste chefen sjels vaka öfver oförvallningsmachinen, och arbetet gick framåt ablott genom hans inflytande och ifver. Nu är alörvaltningen en automat, som går, äfven utan