Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1846, sida 3

tag gande generalskan hemtat sig. Glebow och alla de närslåen de uppstämde så kraftiga förbannelser emot Engelsmännen, att czaren, uppmuntrad af del allmånna bisallet, tog så många glas punsch, alt han snart derefter, visserligen någok raglande, men dock i bättre lynne, lemnåde assembleen. Alla gästerne följde hans exempel och generalskan drog djupt ester andan, när denna karrikatur på parisersbiråerna var öfverstånden. Hon kastade sig gråtande i sin gemåls armar. — O Feodor! — snyftade hon — hvilket förfärligt lif föra vi ej! Denna ångest, denaa qvalsulla förställning dödar mig, och denne gruflige herrskare är så uppsinningsrik all martera oss — hans skarpa, misstrogna blickar tränga sasom dolkar i milt hjerta, stundom tror jag, han vet allt och finner en omensklig förnåjelse derutinnan att såsom fångna foglar låta oss sprailla i garnet. — Du irrar dig visserligen — svarade GO ralen — han är alltför håltig till lång förställning, isynnerhet när han är halfrusig. det var blott en sördomd tillsällighet, alt han just i dag öfverföll mig med sill besök, dock är det ännu ej försent. Sof väl, kära söla Natalia, dröm om säramtida lugn och härjighel. Han lät hemta sin varmaste pels, slöt den sköna qvinnan ännu en gång i sina armår, ilade nedför trapporna, och under det han sjelf iog tämmen för alt köra slädan öfver den knastrande snön, släcktes ljusen och ljuskronorna i salen och djupt mörker utbredde sig öfver hela huset. Jorden var vid denna tid i dessa nordiska me )rasser ännu många sot frusen; ja ismattan syutes så ast, som om en solstråle aldrig kunde genomtränga här: och hvad är äfven våren i dessa zoner? Ett blixtsnabbt, nästan förfärande frambrytande, hvars häftighet icke förunnar någon angenäm, små ningom skeende utveckling al knoppar och lof, hvarest snart omåttlig hNI förbitlrar hvarie natu