Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1846, sida 3

verhufvud liknade Peters nöjen de fröjder, som tje— nade många romerska kejsare till törströelse, om hvilka hans och hans smickrares karakter så ofta erinrar, ati man blott måste beklaga, alt ingen Tacilus fanns all behörigen värdera honom. Glebows släda höll äntligen efter flera timmar vid en byggnad. hvilken (till hälften kloster, till hälften fästning, under kriget imot Svenskarne, för det mesta torde hafva gjort tjenst som det sista. De starka, tjocka stenmurarne trotsade såväl fiender som den skarpa nordanvinden, som susade kring det höga korset på tornet. Utom detta rysliga tjutande af stormen, som spårlöst for öfver det isiga, stenhårda snötäcket, genom de öde barrskogarne och för hvars väldsamhet stundom en och annan fur bräcktes, förnam man intet ljud i den menniskotoma öknen. Glebow klappade sakta på en aslägsen liten port, som skyndsamt öppnades, och lika så hastigt tillslöts efter honom. Han gick den välbekanta vägen genom smala krokiga gångar, klappade åter på väggen och smög in uti ett litet rum, hvarest behaglig värme och det milda ljuset af en med flor omhöljd lampa emotiog honom. Gyllenläderstapeter, dyrbara vaser, silfverkrucisixer, och bilder at den helige Andreas, den heliga Pulcheria, smyckade med de brokigaste blomsterkransar. mjuka mattor från Smyrna, doflt af rökelse från Damaskus, allt erhöll genom kontrasten emot den yttre verlden ett förhöjdt behag. Imånarinnan i denna såkallade cell kom den djupt bugande generalen ett steg till mötes; hon var icke mera i första blomman, men ännu i fulla prakten af sin skönhet. Man kunde icke tänka sig dessa gudaformer, denna höglyftade, bländande hvita nacke böjd, denna rena hvälsda panna sårad. Yppiga blonda lockar och flätor slingrade sig lik en guldkrona kring hufvudet. från hvilket nedflöt en lång genomskinlig svart slöja.