mer interessanta sidan af hans karakter, måste man se honom ombord på seglande fartyg ). Här är det en glädje all betrakta honom. En större uppmörksamhet på allt, som försiggår, är icke tänkbar. Ogonen hvila aldrig, utan flyga jemt omkring, hvarföre ock ingenting undfalier honom. Så otroligt det kanhända låter, så sannt är det dock, att han med sina blotta ögon såg bällre, än någon af oss med kikare; och nattelid, då ingen annan såg en seglare, kunde han säga hvad segel den forde m. m. Naturens stora bok, hvad väder och vind beträffade, kunde han med säkerhet dechiffrera; jag hörde honom aldrig taga fel om blifvande väderlek. — Nykter och verksam i högsta grad, förvånar han med sin ovanliga förmåga att nästan kunna umbära både mat och hvila. Ett mål om dagen, Och då ganska litet, är allt hvad han förtär. Så länge han varit ombord hos oss, både i hamn och till sjös, sof han aldrig mer än 2 å 3 limmar på dygnet. Sotva. plär han säga, är död; och ju mera en man sofver, desto förr dör han. Hans valspråk är: Fly, så länge det är möjligt alt undkoma; annars slåss, om segren är möjlig eller ej. — Stackars Andres! Han vet, att han ej har något att förlora, ehuru vildt han fäktar; det här länge varit pris satt på hans hufvud. Ofta har jag ock hört honom klaga öfver sitl hårda yrke och önska, alt han aldrig mera behöfde dermed befalla sig; men hvarmed skall jag försörja hustru och barn? är då alltid slutet på hans klagan. Hans hustru, ehuru ung och täck, var af ett utseende, som vittnade om, att hon ofta varit förtrolig med saknaden och sorgen. Och hvem kan undra härpå. Huru mången sömnlös natt har icke hon genomvakat. under det mannen varit ute på sina äfventyrliga förelag! Huru många blickar af saknad, bekymmer och oro har icke hon här, ifrån den ulflugne örnens bo skickat ut öfver hafvets böljande rymd, darrande för sin makes öde, när blixtarna ljungat och det stormupprörda vattnet dånat som åskor omkring stränderna. Sephyrino, Victoriano, Celadonio ! — har hon då ropat till sina små — Jemnen edra lekar och bedjen Gud för er far, som nu är ute på det mörka hatvet bland stormar och hämudgiriga fiender. Kanske han i denna stund icke mera är qvar ibland de lefvande. ) Han begagnades åtskilliga gånger, som lots, af den Svenska skonaren VAigle, under denna vår, vid dess kryssningar mellan Gibraltar och Tanger. slut.