Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1846, sida 3

dre asseenda med nägon ny erfarenhet om menniskorna. Men äfven härvid varierar mycket graden af det interessanta, alltefter som den person, hvilken man besöker, visar sig vara sin egen i Sill eget hus, eller äfven der vara slaf under en allmänt stel form. Man hör ofta talas om det husliga lifvets prosa. Denna prosa innehåller dock ganska ofta stusler af den gedignaste poesi, hvilka mängsaldigt uppväga alit detta falska glitter, som anses gitva värde och glans åt det oslentliga litvet. Ty poesien fordrar sin sanning; och dess skönaste blommor hafva sina roller i menniskornas bröst, ej i de ljugande drägter, hraruli de stundom hölja sig, då de träda ut i det offentliga lifvets maskerad. Många af vår tids försatt :re hafva visat sig vara af denna mening; och scener ur det husliga lifvet äro icke numera främmande äfven för konstens behandling. Visserligen blifva icke på detta fäll konstens skapelser så serdeles storartade i form, så prunkande i utrustning; men de blifva rika på anda, och de måste alltid vinna bifall; ty man känner alt ett hjerta klappar derunder. Det är väl sannt: poesiens rike är så vidsträckt som verlden, och dikten kan forma sina skapelser af hvilka elementer honom lyster; men vår tid vill helst hemta dikten ur vårt eget bröst, — och skalden måste gå in och gästa hos folket, om han icke hädanefter skall blifva främling på jorden. Men der skall han ock finna en ny verld, ett vidsträckt Amerika, hvars guld, när det blifvit framfördt i dagen och riktigt prägladt. väger upp all rikedom, som funnits i de gamla borgarne. Men åltervandom till vårt ämne. — När jag trädde in till denna äfventyrare, som förvärlvat sig en så tvetydig ryktbarhet, och på hvars hufvud jag visste ali man redan satt ett pris i Spanien, hade jag inealunda väntat mig all få skåda en vacker scen af det husliga lifvels frid, men en boning, oordnad och hemsk, såsom man tänker sig detta bäst öfverensstämma med en sådan menniskas lynne. 1 Spanio