Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1846, sida 3

rens lif — åtminstone bland det salliga folket — har för öfrigt vordentligheten synts mig vara mest hemmastadd; och jag väntade mig minst något undantag härifrån hos den åsfventyrande smug arckaptenen. Men häruti hade jag misssagit mig. Den lugna boning. som inneslöt denna stormörn, vittnade om ordning, snygghet och et visst välstånd, samt dertill om huslig lycka. Inom en krets af fyra vackra, snälla barn och en täck, älskvärd maka, helsade oss Sennor Andres välkomna med en fryntlig min och en artig helsning. Hustrun satt på en stol och jollrade med sill yngsta barn, som ännu icke hade fyllt sitt första år; de tre sönerna sprungo omkring på golfvet och lekte. Vi språkade några ord, drucko vin och skämtade med barnen. gennor Andres tog sin guitarr och spelade en Fandango; ty han var äfven musikalisk, denne hafvets Fra Diavolo. Jag hade härunder godt tilltälle att betrakta honom. Om man, efter de berättelser jag meddelat, skulle tro, alt Andres var en storvuxen, groflemmad man, butter och tvärhuggen, misstoge man sig helt och hållet; ty han är motsatsen af allt detta. Han är liten till växten, men undersättsig och muskulös; med icke stora, men skarpa, flygande ögon och ett drag kring munnen, som uttrycker mycken djerfhet och beslutsamhet. För sin litenhet kallas han af folket allmänt Sennor Andrecito (Lilla Andres). Ian är af ett ganska jovialiskt sinnelag. på jag varit i hans hus, säger min ofvannämnde korrespondent, nar han icke allenast varit den mest frikos ga och belefvade värd, man kan önska sig, utan tillika full af skämt och glädtighet. Ilans favoritnöje är alt laga sin guitarr och sjunga, hvarvid hans hustru och hans trenne små gossar vanligtvis måste instämma. Eller spelar han en Fandango, hvarefter hans söner måste dansa; och då någon af dessa små råkar göra en klumpig vändning, har han roligt at hjerlans grund och skrattar så, alt tårarna komma honom i ögonen.! Men vill man lära känna den för hvarje sjöman