2 EA tidigt om morgonen lemnade vi Spanska kustene skönjande öfver åt Tanger. Vinden hade nu nästan stillnat ut, så att vi framgledo endast långsamt. Jag hade morgonvaklen; och, såsom vanligt. tog jag, vid soluppgången, min kikare, för att se hvad föremål vi hade inom horisonten. Ibland de många seglare, som visade sig, var det äfven en svår bark, hvilken genast tilldrog sig min uppmärksamhet. Det Jåga, svarta skrofvet, de svåra dimensionerna på masterna och spriten, hvilka sistvämnda älven allesammans voro svartmålade, samt den besynnerliga ställningen och snilten på seglen, tiillkännagåfvo genast, att det icke var någon af de vanliga kustbarkerna. — Den höll ned, för-de-vind åt oss, och i det den närmade sig, såg jag alt den älven hade många åror ute. Inom kort var den så nära, att jag kunde urskilja folket och räkna årorna, hvilka voro aderton, nemligen nio på hvarje sida, med trenne man vid hvarje åra. Dessutom syntes flera personer sysslolösa grupperade kring däcket, och på en svår (24-pundig) kanon, som låg midskepps akterut, satt en man med en kikare i handen. lan var omisskänneligen ledaren för denna tvetydiga hord. Först föll det mig visserligen in, att det mojligen kunde vara Andres, som var ute på äfventyr; men å andra sidan kunde jag al; drig tro, det han så hasteligen kunnat få sin bark färdig och redan hunnit så långt ut, — utan förmodade jag, alt desse voro några fribytare, hvilka möjligen kunde hafva lust att göra oss en obehäglig surpris. om vi icke voro på vär vakt !). Imellertia framilade barken snabbt under de jemna årslagen. Men innan jag ville taga något ytterligare steg, kastade jag ännu en gang kikaren för ögat; då jag ull min förundran upptäckte, att den lille mannen, som salt på kan men, verkligen var vår vän Andres. Han kom snart längs sidan af oss, ) Obs. Det fartyg, på hvilket berättaren befann sig, var en liten skonert.