—77 —————— got om en så interessant man, som min ifrågavarande hjelte. I förbigående vill jag ock erinra, alt, så nalurligt det än är, att ett folk måste öfverlemna sig åt laglöshet, der rättvisan ofta ligger nere, och att auktoriteterna måste blifva föraktade, der de ej kunna sorskassa sig någon aktning ; så naturligt är det äfven, att en Spansk kontrabandist kan under närvarande tider af inhemsk splittring bland folket hållas för en lika hederlig karl, som någon annan, och i sitt enskildta lif till och med hedras med en viss grad af förtroende. Senor Andres Barobich är en sådan man; och uppfödd i ett annat land och vid andra förhållanden, skulle han vara en hjelte, ärad af en hel nation; — då han nu, i det stället, är helt simpelt en smuglare. bet var genom en af mina vänner vid vår eskader, som jag fick tillfälle att lära känna ifrågavarande hafsörn. Några bref ifrån nyssnämnde vän hade redan gifvit mig flera interessanta underrättelser om mannen; och jag kan icke neka mig nöjet att låna några sidor ur ett af dessa bref, för alk med detsamma gifva läsaren några taflor öfver vår hjelte, målade med raska drag och förrådande en sjöman, som älskar hafvet och sift yrke. — — pet var förliden måndag, som jag sist hade nöjet alt språka med dig; och om du minnes, så nämnde jag då, alt jag, samma eftermiddag, här på Gibraltars redd har varit ombord hos den välbekante El Contrabandista, Andres Barobich, hvars bark då låg omkullkrängd, utan underslagna segel, grå och rostig, som om den på flera dagar icke kunde blifva segelklar. Likväl såg man folk sysselsatta med att skrapa och tvåla bottnen, hvaraf man kunde sluta, att den inom kort skulle gå till sjös. Jag frågade Andres härom; men sick ett obesSlämdt, undvikande svar: att han skulle segla, så snart som möjligt. — Följande morgon seglade vi för Tanger och hade frisk, vestlig vind emot oss, hvarföre vi måste kryssa, fot för fot, genom hela sundet. Följande natten passerade vi Tarisa, och