Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1846, sida 1

ar och köpingar att genom stadsprivilegier söka befrielse från detta tryckande tväng. Så tillskapades mänga små och obetydliga städer, som saknade alla medel till framt allandet al ett verkligt sladslif, oaktadt induslrien icke längre behöfde ett sådant skydd. Derföre äga också de i flera länder försporda klagomalen öfver de mindre städernas tilltagande vanmakt och förfall en mera skenbar, än verklig. grund; ty dessa ståder hafva i allmänhet aldrig varil. ansenligare, än de lör närvarande äro. Förgäfves Söker man genom privilegier framkalla blomstrande städer, så länge deras tillvext icke belryggas af ett gj ynnande låge och af den kringliggande landsoriens solhkrikhet och vålständ. Det medgilves visserligen, att, om rörelsen får öleriaga sin naturliga gäng, och näringssereten utsträgkes till landsbysden, så skola nägra al de obetydligaste städerna, som nu ligga på ett ringa afstand från hvarandra, blilva fullkomligt ofverslodiga; men de hunna i alla fall icke i längden äga beständ, emedan benosvet af talrika städer aftager i samma man som kommunikatious-austalterna tilltaga i godhet och ssul komlighet. Tillvaron af flera städer, äv det naiurliga beholvet verkligen krälver, kan också ingalunda förhöja, men vål förminska det allmänna välståndet. Om lagstillningen, sedan de lorhallanden, som fordom tvingade de borgerliga nåringarne att draga sig till städerna, hele och hallet upphört, foruarande söker rikta ståderna pa landets bekostnad, så skadar hon lika mycket det sorra som det sednare. Ingenstädes bar lagstillningen genom strängare åtzärder sökt upphjelpa släderna på landsbygdens bekostnad, än i Sverige; men ocksa halva ingenstådes så mänga binder motverkat detta syftemäl. Den svenskenåringsidkaren tvingas nemigen icke al omtanka lör sin egen säkerhet all i städerna soka ett skydd, utan ban mäste der bosätta sig emot sin vilja på Regenternes befallning. Om de lorsta Wasshonungarne dermed bulvudsahligen asystade grundläggningen af en inhemsk bandtverksnärivg efter stammande monster; så kan derewot det 17:de seklets öfverdrilna oitälskan sor städernas tillväxt endast sorklaras al del då radande sättet att sorskafla kronan inkomster genom landttullar och acciser. Oaktadt dessa yttre och tillfälliga anledningar till stådernes soreträdesrättigheter längesedan upphört med det gamla beskattningsoch uppbords-systemet, är det icke lättare för vär tid alt aterställa en billig jemnvigt mellan stad och land, än det var for den förflutna tiden att tillvägabringa stadernas Ölvervigt. Det motstand, som ursprungligen sanns på landet, bar sedermera sorslyuat sig till ståderna, hvilka icke vilja gifva tillbaka hvad de en gang med ratt eller orätt sorvärlvat. Uti andra lander hafva städerna redan nödgals erkänna landsbygdens rätt; men de svenska städernas ansprak på uteslutande rättigbeter till handel och handtverk äro obilligare i samma mån, som deras befolkning är landets underlagsen. bet är bekant, att af hela rikets solkmångd endast hvar tionde person bor i stad. Bland städernas befolkning, som uppgår till 310,258 personer, finnas ålerigen blott 5,949 handtverksmåstare, hvilka således, då de med få undantag när äro uteslutande berättigade at förse både landet och städerna med handtverksvaroror, skulle arbeta för rikets 3,2353,570 innebyggare. Vid ett sådant förhållande mellan producenter och konsumenter, borde handtverkerierna vara i det mest blomstrande tillslånd, och likväl har handtverkarnes antal på de sednare tiderna icke ökats i förhållande till folkmängden, utan tvertom minskats. I sjelfva bufvudstaden, som år 1761 räknade 1,594 och är 4798 1,169 mästare, hade dessas antal år 1857 nedgatt till 993 och år 4843 ytierligare till 978. beita bevisar dels att skråmästrarne icke kunnat täslja med manusakturisterna, och dels att städernas handtverkare icke egonfligen kunna nåräkna ngoan afsäffning nå