taga sin tillflykt till sjelfhämnden, eller, såsom ban uttrycker sig: Sjelfgamnden måste supplera lagens brister. Hvarthän skulle ett sådant system, konsequent utveckladt, leda? — Har väl korrespondenten noga och samvetsgrannt gjort sig reda derföre? Vi tro det ej; ålminstone vilje vi i det längsta tvifla derpå. i allmänhet äro våra lagar och grundlagar sä litet kända af mängden, alif den icke sjelf förmår inse, buruvida den af korrespondenten uppställda maximen kan vara af behotvet påkallad eller ej. Låtom oss fördenskull antaga, att hopen trodde bonom på hans ord. Hvad blefve följden ? Jo, att hvar och en, som trodde sig bafva blifvit förolämpad i en tidning, eller i någon tryckt skrift, belt enkelt piskade upp redaktören eller författaren, samt sedan ursåktade sig med, att då vår tryckfrihetslag vore så ändamålsvidrig och våra tryckfrihetsdomstolar så oefterrättliga, som han af en det liberala partiets koryfeer hört dem beskrisvas, så måste sjelfhämnden träda 3 de felaktiga iustitutionernas ställe. — Ar 1840 förkunnade också Svenska Biet en dylik lära, men blef då af nästan hela den liberala pressen, och vi tro tillochmed af sjelfve korrespondenten, så allvarligt tillrättavisadt, att det sedan aldrig mer vågade sig fram att föreslå käppen såsom ett surrogat för lag och rätt, eller predika någon dess supremati öfver medborgarnes handlingar. Innan vi afslute denna vår sine ira et studio företagna granskning, torde det tillåtas oss få anföra några en stor mans tankar om oflentliga förolämpningar och smädelser i fall sådana som de ifrågavarande: Det argheten förmår, är alltid litet; men det aminsta är i Mörkret förfärande. Låt endast adbagen komma; frigif pasquillerna, och de uskola blifva en föraktad konst.Det är förunderligt, huru namn, ljud, skuggor aalltid gäckat mensklighbeten! d Den lag, som ger ersättning inför domstolen asor ett skymford, tjenar blott att afleda ifrån Manligheten, ger Fegbeten vigt, bevisar Inagens heder, och år en dårskap mera. Man borde aldrig hafva en Laga talan, utan amot ett Laga tilmåle. Ett ord kan besvaras amed ett ord, eller med — förakt. Den asom bar en Fienle, som smådar, kan hafva en vän, som försnrar. Om en Man läste mot asig detta: N. N är en skälm; så behöfde ban aendast med en natbematisk köld svara: Det abevisar intet. Och både jord och himmel skulale le till hans hämnd.? Men från en sådan stund vore Försmäadelsen en förlorad konst. Smådelser och pasquiller, till sin uatur en aNidings vapen, böra lemnas fritt åt dem, som avilja vara utan ära bland sina medborgare. Vi avele af verldens sllmänna erfarenbet, att med ahvar dag skall det föraktliga mer föraktas; men aall Sanning uppsliga i sin dag och all Förtjenst ei sin ära. Den man, som yttrat ofvananfördas tankar om personliga förolämpningar i tryckfribetsväg, heter Thomas Thorild. I detta, som i så många andra afseenden var ban före sin tid; men sanningen af hvad ban yttrat låter sig icke förneka, än mindre vederlägga. A — —— IHANDELS-UNDERRÄTTELSER. B 56