Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1846, sida 2

— Kasimir Wodnichi. — Lelva dina föräldrar? — Endast mamma; pappa föll vid Leipzig. — Stackars gosse! — En tår glindrade i furstinnans sköna öga, ty hon älskade så hjertligt sin far. — Går du i skolan, Kasimir? frågade fursten. — Ja, ers lurstliga höghet! — Och läser du ånisle — Ack, jag läser så Nitigt; ty jag ville så gerna lära mig något, hvarmed jag kunde försörja min fattiga mor. — Är din mor så fattig? frågade den unga furstinnan. — Ack ja, mycket fattig, och vi lefva blott af hvad mamma kan förtjena med sin söm. — Och hvar bor din mor? — Der I hörnhuset i en vindskupa. — Se här har du till srukt, Kasimir, jag skall komma ihåg dig. De aflägsnade. sig, och oafvändt blickade Kasimir efter dem; derpå tryckte han glad tillsammans sin mössa, i hviiken den unga furstinnan lagt en louisdor, och sprang hem Lill sin mor. Ändtrulen störtade han uppför den långa trappan och först efter en god stund kunde fru Wodnicka förstå, hvad det var han ville berätta. — Hon är en engel af godhet, den unga furstinnan, utropade modren; dock, äpplet faller icke längt ifrån trädet, ty de äro ju alla så storsinnade, så menniskoälskande. Huru många välgerningar utöfvar icke furstinnan oupphörligt. — Göm denna louis(-t, min Kasimir, den skall bringa oss lycka; blott i allra största nödfall tillåter jag dig använda den, och om det är möjligt, så bevara den för alltid till ett minne af den unga, välgörande furstinnan. Redan dagen derpå hade Kasimirs mor ännu mer ra orsak alt välsigna furst Antons sköna dotter, då hon erhöll underrättelse, att hennes son blifvit uppt gen i gymnasium, och alt furstinnan Elise utsatt