Furstännang slöja. Berättelse efter Polskan. IlIerrligt lyste den sköna majsolen öfver Posen, då färslinnan Radzivill med sina barn utreste från slottets borggård, för alt i omgisningarne njuta at den friska vårluften. Bredvid henne i den sexspända, öppna vagnen satt hennes tioåriga dotter, ett englaskönt barn, med gyllene lockar, och hennes något äldre son. Bakom vagnen red på en hvit passgång are den unga furstinnan Elisabeth. En mörkblå amazondrägt omslöt hennes smärla växt, och en grön slöja vajade från hennes svarta hatt. Hennes far, en verkligt turstlig gestalt och trenne unga, sadren lika, bröder voro hennes följeslagare. Englalik godhet afopeglade sig i den unga surstinnans älskliga anlete; det sköna ögat lyste at glädje och munterhet, den milda rodnaden af en half uisprucken rosenknopp blomstrade på hennes kinder, och hennes mörka hår omslöt den alabasterhvita pannan. Hon pratade med sin far och bröderne, och besvarade med vänligt leende de sörbig zgåendes talrika helsningar. Från alla håll såg man nicd deltagande ester de sköna barnen, och i fönstren af sru W:s pensionsanstalt visade sig flera slickhufvuden. Elise sände dem en vänlig helsning, och vördnadslullt, nego de små flickorna. Då de veko omkring hörnet af gatan fattade luftdraget i furstinnans gröna slöja och bortförde den. Med sinekande hand stannade furstinnan sin häst och såg sig om efter den förlorade slöjan. Flera af sviten skyndade elter luftens lätta rof, men en tolsårig gosse var lycklig nog att fånga de on. Furstinnans stallmästare ville taga den ifrån honom, men ilande fram till den unga furstinnan, lade gossen den borltslugna voilen i hennes händer. — Huru heter du, lille vän? fråg sade furstinnan Elise honom, vänligt blickande på gossens vackra anletsdrag.