dömen alldeles icke var tyskt. Detta tyska kansli förvaltar hertigdömena än den dag i dag är, och det på sådant sätt, att man fortfarande tillsätter i Schleswig den ena tyska domaren, skolläraren och presten efter den andra, äfven i sådana pastorater och bärader, der folket, den stora massan af jordbrukare, talar danska och och icke tyska. Dertill kommer sedan, den Schlesvigska aristokratien, som ganska rikti inser, alt den icke i Danmark långre har 4 gon synnerlig utsigt till att lysa och husera som fordom, nu mera börjat på fullt alfvar kast sina blickar åt det tyska hållet, der hon i det lä sta hoppas om räddning och ett understöd i dessa den öfverhandtagande plebejismens onda tider, och till den ändan för hvarje dag sluter sig alltnärmare intill de holsteinskå ädlingarnes måktiga iropp. Enahanda holsteinska och anti-danska sinnesstämning här redan flera tiotal at år. vunnit konsistens hos hela den schleswigska byråkratien, mycket, naturligtvis, till följe af dess många beröringspunkter med den högre aristokratien, men mest måhända likväl derigenom, att den schleswigska embetsmanna-korpsen erhallit sin bildning frön kiels universitet, der den bekante Dahlmann på sin tid var professor, — innan ban kom till Göttingen, — och hvilken Dahlmann, genom sina anti-dauska statsrättssöreläsningar, egentligen var den förste, som lade grunden till hela schleswiga-holsteiainismen, sådan den nu agiterar och bräkar med händer och fotter. Man finner afdetta allt sammanlagdt, att Schleswig måste ba all möjlig möda för att kunna hålla sig uppe i längden såsom danskt hertigdöme mot det så kallade schleswig-holsteinska partiet. Detta parti har för öfrigt med sitt ilriga och konseqventa tyskeri en ganska bestämd och skarpt wmarkerad politisk assigt, den nemligen, att af hertigdömena Schleswig och Holstein bilda en liten stat for sig, till hvars ofverhufvud en viss hertig al Åugustenburg skulle i sinom tid vara liksom sjeltskrifven , notabene i hans egna och hans partigängares ögon. Detta lilla näpna rike är slill och med redan in petto kristnadt med namnet NOd-Albingien, och Kiel är af schlesvig-holsteinarne utsedd till hufvudstad deri. i Nu är det imedlertid till att märka, att inom de dansktalande delarne af Schleswig sinnes dock en ofantlig och kompakt opposition mot bela detta augustenburgska eller nuord-albingiska väsen, Dessa rena schleswigare hafva icke den ringaste lust i verlden att bli tyskar, och de tycka, att det gamla Köpenhamn kan vara dem en lika så god hufvudstad som kiel; man bar också i det egentliga Danmark, Jylland och på öarne hastat att efter bästa förmåga understödja dem i denna deras danskhet och uppmuntra dem till kraftigt motstånd mot schleswigholsteinianismen. Det bar bildat sig i Köpenhamn och annorstädes föreningar och kommiteer, för att bjelpa dem till råtta, för alt anlägga danska skolor i Schleswig, på de orter, der danska spräket synes ha svärt att hälla stånd emot inflytelserna från ett tyskt presterskap, en tysk domarekorps, en tysk nobless, samt för alt stifta och bispringa danska tidningar i dessa distrikter. Hufvudstadens liberala press bar med det lisligaste interesse säslat sig vid denna sak, såsom en, bvilken med rätta — — — —— —T e är i