Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1846, sida 2

STNCKEGODS. HURU LÄTT MAN KAN FELA I EN MISSTANKA, SOM SYNES GRUNDAD. En juvelarare bade köpt ett parti diamanter, lade dem ifrån sig uti sitt arbetsrum, och satte sig till bords för att åta middag. Då ban kom tillbaka till sitt arbete, gjorde ban den oförmodade upptäckt, att nio diamanter af 2 till 5 karats storlek voro försvunne. Bestört häröfver, lemnade han sin samilj och sitt busfolk underrättelse härom. — Alla förenade sig alt söka och leta — men diamanterna funnos icke. Detta förde juveleraren på misstanka mot en yngling, hvilken i tu år varit som lärosven i arbete hos honom och nu var den ende, som, under middagstiden, gått igenom rummet, der diamanterna lågo. För hans oskuld talade väl mycket, såsom hans goda uppsostran, hans lika goda uppförande, hans arbetsamhet, hans stilla lefnad, hans afhållande från alla förföriska sällskap, och ändtligen hans bittills alltid visade trohet. Emellertid, och då, som sagdt är, ingen annan fanns i rummet vid den tid, då diamanterna förkommit, kunde juveleraren ej öfvervinna sin misstanka — och ban yppade den äfven, elter några omsvep, för ynglingen. Denne blef likaså bestört hårofver, som juveleraren, då ban saknade diamanterne; en hög rodnad öfverböljde hans ansigte. Mlsstankan emot honom styrktes härvid än mera, och likväl var denna rodnad, hviiken antogs som bevis på hans onda samvete, denna gång ett alldeles falskt kännetecken. Förskräckelsen att blifva beskylld för en grol förbrytelse, för hvilken han alltid burit afsky; den känsla, han hade af sin oskuld; svårigheten att kunna rättfärdiga sig, då alla omständigheter syntes vara emot honom; åtankan af den vanära, som komme att följa houom, då han ej kunde rädda sitt goda namn och rykte — allt detta upprörde honom på eo gång så häftigt, att i bans ansigte uppsteg en rodnad. — Den stackars ynglingen blef nu allt mer och mer bekymrad för sin svära belägenhet, och tänkte sig omkring på alli sätt for att kunna uppdaga rätta sammanhanget i anseende till de förkomne juvelerne. Omsider fäste ban uppmärksambet på en höna, som tillåtit sig den sriheten ott gå in i rummet. bet föll bonom in, att hon möjligtvis kunde vara tjufven. Vid denna tanka lättades hans bekymmer. Han yppade sin förmodan; man ansåg den icke alldeles ogrundad: man beslöt bönans död, slagtade henne — och fann, till allas stora förundran, diamanterne. En hvar gladdes öfver deuna upptäckt; men ingen så mycket, som den oskyldige yngllugea. Utom den händelsen, att hönan ännn var qvar i rummet, just då diamanterna saknades, hade hans oskuld kanske aldrig blifvit ådagalagd; bade misstankan för alltid varit häftad vid honom, så bade hans timliga vålsärd tillälventyrs helt och hållet varit sorspilld. — Detta må tjena en hvar till påmianelse att förfara med nödig verksamhet och akta sig för förhastade omdömen, då man tror sig finna så kallade säkra anledningar att misstänka nägon för brottslighet. iinn —