för ovärdig att sallas af en matadors värja. Man hetsar hundar emot honom, de der hugga fatt i l öronen på kouom, och en ringare ljursaktare dodar den bakilrån. Stundom arnuggas dess hasor med en halsmänsormig knif. som är satt på ett långt trädskaft: och som kallas media huna. Då är skådespelet verkligen upprörande, och blir ett lormligt slagtande. Så snart faran är försvunnen, inträi der vämjelsen. Är tjuren kallblodig, men icke teg, göra förtviflade språng. Ehuru detta skådespel. med undantag af enskilta tilldragelser, som likväl ej förorsaka stor omvexling. alltid är detsamma, så är det ändå ej enformigt. Man blir ej ledsen af det; tvertom vexer enthusiasmen för det, ju oftare man ser det. Det drama har alltid största interesset, som är verkligt. Det är en menniskas lif, som sättes på spel för ens ögon. En dag, då Montes hade att göra med en förfärlig tjur. ropade en berömd komisk skådespelare från Granada lill honom: Du blir blek, Niontes! — oDet är sannlt, svarade tjurfäktaren, odet är emedan I vi här ej hatva med lögner att göra, som du spelar. i sennor Mayqez, utan med sjelfva verkligheten. tjursaktningarue uppväcka, Ijurfäktarens blekhet jär smitisam. emedan den ej är forställd. När man om aftonen samma dag, man bar öfvervarat en tjurI fäktning, ser elc drama eller en opera, siller man i en förunderlig kold och ser på de sergligaste scener. Det är såmmt. man känner ännu två limmar oller en så skakande, så oafbruteu rörelse en utomordentlig trötthet. Det är liksom om man hade elt jernband kring tinniagarne och man är blott föga upplagd till att se H. Soulies foster. När jag sade, att tjurfäktningarne alllid äro enahanda, så har jag gålt förlångt, och jag skall beåtta en tilldragelse, som blifvit mig DerA af så all den således behölver au retas, förses bandilleros med svärmare (bandillera sde sucgo) som krevera på tjurens kropp och får den till all Della svar anger sanna orsaken till det interesse,