ch af hvilken älven vidare upplysmngaår torde rhållas. I sammanhang medl ofvanstående, torde det ör läsaren icke vara utan interesse att få lära sdänna ifrågavarande rika jernmalmsfält, sådant om det är 1855 blifvit skildradt al en landsnan, llerr doktor J. Engström, i dess öfver Norrland och Lappland uigisna resbeskrifoing. skildringen lyder som följer: Gellivare jernmalms-salt är beläget i midten af Gellivare Lappmarks församling, 12 mil på norra sidan om församlingens kyrka. bet ligger 6 a 7 mil på nordöstra sidan om Luleå elf och på något mindre afstånd, i söder och sydost, från Kalix elf. Lina:-elfven, som 5 mil i ostnordost tar sitt ursprung från ett träsk, som kallas Tjerkokjärvi, flyter förbi bergets östra fot, endast på ett asfständ af omkring 4000 alnar, och förenar sig med Kalix elf, 44 mil nedanföre. Tre mil söder om berget upprinner Råne-ellven och utlöper i Bottniska viken. Dessa äro de betydligaste strömdrag, som omgisva Gellivare malmberg. Mindre betydliga vattendrag genomskära i mängd den låga landsträckan närmast omkring berget. Sådana äro, på södra sidan, Wassera-ån, som ifrån Abborträsk, genom Massera-träsket flyter, 12 wil från berget förbi Gellivare kyrka och, efter tillopp af flere större och mindre bäckar, slutligen forenar sig med Linaelsven. Wuoskobäclken, som kröker nåra förbi bergets södra fot, utfaller i Lina-elsven; samt på norra sidan Kuolaoch Niallojocki. Utom dessa, som året om äro försedda med vatten, finnas vid och omkring berget ännu flera mindre bäckar, hvilka fortjena föga eller ingen uppmärksamhet. Ett lägt och föga bergigt land omsluter fältet till ansenlig vidd åt alla sidor, och, om man undantager Gellivare Dunder, ?14 mil i söder derifrån, hvarest flere snöfläckar förblifva osmälta hela sommarn, finnes i hela nejden ej nägot berg, som i storlek kan jemföras med sjelfva malmberget. Jordmånen i dessa trakter, när marken höjer sig öfver de myror och kärr, som bär finnas, är, i synnerhet på norra och vestra sidorna, ett hedland, der renmossa växer i ymnighet. Skogarne äro också derstädes mindre betydliga, och bestå der till större delen af en kort tall, omkring myrorna, blandad med gran. På södra och östra sidorna äter, emellan berget och kyrkan, vid Wassera-träsket och bergel af samma namn, samt invid Lina-elsven är skogen, såsom sorut är berättadt, ganska ymnig. Gräsväxten är bär, som på de flesta trakter inom Norrbottens län, efter stränderna af en del åar och bäckar, samt på flere myror, men i synnerbet efter Lina-elfven, ganska frodig, och skulle, genom ringa kostnad, kunna bringas till flere gånger större alkastning, än den för närvarande ger. Gellivare malmsåli består egentligen af tvenne bergsryggar, som i nordost sluta sig intill hvarandra i en rät vinkel och omfatta en dåld, som inskjuler i berget. Den ansenligaste af dessa bergsryggar sträcker sig 8 å 9000 alnar från vester till öster och utgör hela bergets största längd, i rät linie. Den är tvärbrant på norra och nordöstra sidorna, samt till en del äfven på den södra. Dess bredd är vid midten 3000 alnar. Den andra sidoryggen är mindre,än den förra, långsluttande åt alla sidor, och utgör i längden 5000 alnar. Det sträcker sig till gränsen, der björken upphor att vexa, vid Valkomman, hvars nordvestra och högsta kulle är kal, och srambringar ej en gång sjellhjorken. llårifrån sluttar berget något mot nordöstra ändan, intill Tingvalls kulle, hvilken är nära af samma höjd, som den nyssnämnde, ocb nästan lika kal. Ifrån dessa begge kullar, i synnerhet från Välkomman, är en fri och obehindrad utsigt ät alla sidor. De snobetäckta sjellen synas i norr och vester, på 10 å 15 wils alstånd, och den låga landsträcka, som omger Lina-elfven å ömse sidor, ligger öppen för ögat, ända nedemot Öfvor-Kalix-socken.