Ben tionde tjurfsäktningon. (Efter Alexis de Valon). I Maj förlidet är reste jag från Paris till Madrid; det är bara en spatsertur. Fem dagar sedan jag lemnat La Madeleine platsen körde jag genom puerta del sol. Madrid förekommer mig vara en ledsam stad, den har ett prosaiskt läge emellan ödsliga slätter, hvarest icke ett enda träd finnes. De tysta gatorna hafva ingenting storartadt; de befaras af de otäckaste åkdon, jag någonsin sell; menniskorna, man träffar, se ut som våra Parisare. Damerna gå icke med hatar, utan bara en svart mantilla; de se alltid ut som om de skulle på maskerad. Jag kom dit en Fredag, en olycklig dag: regnet störtade ned i strömmar. Det första jag gjorde var att fråga efter hiilken dag tjurfäktningarne höllos. Det var hvarje Måndag, när vädret så tillät det. Jag darrade för, att det skulle blifva fult väder, och ett af de största nöjen, jag lofvade mig, gå förl oradt. Men om Måndagen gick solen upp stralande på en ren, blå himmel, och jag begaf mig tidigt på morgonen till biljettförsäljningen på puerta del sol. Aldrig har jag sett en sådan mängd inenniskor vänta för all få biljetter till en theaterföreställning som jag här såg. Med stor möda fick aslutligen en biljett och en affisch. Biljetten var ie till bästa platsen, men den skulle endast inträdesbiljett, ty man väntade mig i en loge. Affichen lofvade icke mycket, efi min spanska betjent, Alvarez, sade mig. n och Guillen skulle icke döda denna EN je voro frånvarande, och af 8 tjurar skulle lä8 af Redondo, med lillnamnet el Chiclanero; 1 andre skulle dödas af så kallade sobresalientes (ofverkomplette). Det skulle blifva strunt till fäktning, menade kännarne; men de bedrogao sig: det bief den skönaste under hela säsongen; hvarken i Madrid eller Andalusien har jag sett någon så förfärlig.