slottet, der UU. MN. emottogs af statsrådet, de högste embetsmannen och hofvet, upplöstes den tillförordnade Regeringen. II. M. och II. K. H. llertigen al Dalarna befinna sig vid fgod helsa. Atven IH. M. Orottningen och den Kongl. Prinsessan hitkommo i gar afton kl. 129; men llennes Majeståt hade undanbedt sig all hogtidlig emotlagning. I slottet mottes H. M. vederbörande hogre Mm—: och Mosfvat A — 2 — — —— — — —— Ett ord om Ära). Åran är en skalt, som regenten kan samla, utan alt betunga folket med nagra bordor, och en beloning, som ban kan utdela, utan att sorsvaga sin makt. Åran ar en skalt, som, så lange den rätt användes, aldrig kan taga slut och medelst hvilken en regent kan uträtta oåndligt mycket mera, än genom penningar och fruktan. Viil man benalla denna skatt, benosver man endast ställa så till, att de åretechen, som utdelas, verheligen innebära det, som de skola soreställa. Det sorhaller sig med äran liksom med allmänna krediten: Man han i solbets ögon vara i besitturng af en stor rikedom; men sor att bibehålla sitt derpå grundade anseende, maste man alltid laga så, alt man honorerar sina forbindelser, eller, med audra ord, att de imaginära tecken på rikedom, hvilka man uigifver, alltid i sinom tid bafva ett motsvarande verkligt värde: Titlar utan förtjenster äro som osäkra vexlar, hvika kunna komma tillbaka med protest. kn regering förlorar mycket genom att försvaga den allmänna krediten; uten den förlorar ännu mera genom att slösa med ära. Ea regent kan med ett folk, som icke är rikt, uträtta stora saker; sä länge det later sina bandlingar bestämmas af äran; men kan han icke förmå det att bestämma dem ester annat än penningen, så äro de största rikedomar honom otillråcklige. Det är illa nog, om ara utdelas utan förtjenst, men ännu värre är det, om deu slösas på lasten, odugligheten och ränksmideriet. Kunna lättja och nedrighet, under sken af ära, intaga den plats, som borde vara verksamheten och dygden ensamt forbehållen ; kan ära köpas, tisgas eller vinnas genom smicker : då må man icke förundra sig om man hos elt folk finner icke allenast oförmäga till ädla handlingar, utan älven en forberrskande motvilja för desamme. Då i Rom triumfer blefvo allmänna och utan urskillning tilierkånde härsorarne, slocknade all lust och håg för stora bedrifter. Missbruket af den ära, medelst hvilken det romerska solkel midt i sin fattigdom var oöfvervinneligt, gjorde monarkien midt i dess makt och ölverslod till ett rof för barharernes Vilda horder. Roms andeliga välde störtades genom ett missbruk af nåstan samma beskaffenhet : kyrkan hade i aflatsbref, helgon och reliker en imaginär skatt, genom. hvilken den gjorde sig heta verlden förbunden och underdånig; men då dessa ting genom sloseri och missbruk blefvo tillgänglige för en hvar, förlorade de med ens allt sitt auseende, sin kraft och sitt värde. Til grund för de gamla monarkierne låg allena äran; de nyare derewmot vilja hafva både rikedom och ära. Det är märkvärdigt, att de förra uträttade mera med ett medel, än de sednare med två. Orsaken deriill är: när äran skall beveka menniskan till stora handlingar, till sjelssorsakelse och uppoffringar för det allmånna, så måste den herrska ensam, eller ) Fritt, efter en utländsk tidning.