De gingo fordenskull omkring till menniskorna och sade: Till verlden bar nyligen blifvit född ett sörskräckligt vidunder, till alla delar likt den i labyrinthen inneslutne Minotauren, eller den drake, som i forntiden föll för S:t Görans väldiga lans. Blod är dess dryck, menniskokroppar dess spis; dess hunger omättlig. Då svarade menniskorna och sade: ss är deremot berättadt, att det vidunder, om hvilket J talen, är en skön mö, med milda, bimmelsblå ögon, och i hvars fotspår fridens och ordningens blommor gro och uppspira. Då genmålte Tyranniet och Förtrycket: la väl! det vidunder, bvarom vi berättat för eder, har också antagit gestalt af en skön, blid jungfru; men så mycket mera måsten J taga eder till vara för henne, ty hennes innersta är uppfylldt af svek; mord och roflust. Har icke så väl hennes, som hvar och en af hennes förfäders födelso blifvit betecknäd med blod och förbrytelser? Menniskorna svarade härpå: oss är af trovärdiga personer sorkunnadi, att det blod och de förbrytelser, om hvilka J talen, icke äro hennes, eller hennes förfäders skuld, utan att skulden härtill legat hos dem, som mellan menniskorna uppväckt vilda begär och lidelser. Då började Tyranniet och Förtrycket alt gråta, och med tårar i ögonen sade de till menniskornä: Men denna unga qvinna är kommen till verlden för att förjaga oss. Och J viljen tillåta alt vi skole förjagas, vi, som i så många årbundraden sörjt för eder, som fäder för sina barn! I viljen dragas med all den vedermöda och alla de olyckor, som äre förbundne med detta vårt fördrifvande, med detta antagande aft -: en ny herrskare öfver eder ! Då rördes menniskorna af Tyranniets och Förtryckets tårar, och de svarade och sade: Nej, J skolen icke varda förjagade; med vårt lif och blod skole vi skydda edert välde. Då smålog Tyranniet och sade: Läggen J eder tryggt att sosva! När någon fara botar, skole vi väcka eder. Då J ären på vår sida, hysa vi ingen fruktan för den bedrägliga sköldmö, om hvilken vi nu talat. och när nu Tidsanden kom med sin dotter för att låta henne emoltaga menniskornas hyllning, icke såsom drottning, utan såsom frihetens böga Gudinna, så fann ban dem nästan alla sofvande. Han ropade: Vaken upp! men de hörde bonom icke. Han ruskade dem ; men de fortforo likväl att sofva. På sistone stötte ban i vredesmod till dem med sina fötter, och då vaknade de, sågo på honom och tycktes igenkänna honom såsom en syn från fordna dagar. Då ville de resa sig upp; men plötsligt föllo Tyranniets och Förtryckets löften dem i sinnet, och — de lade sig åter ned att sofva. Då beslöt Tidsanden att till lifvakt omkring sin dotter samla en liten skara af de menniskor, öfver hvilka tyranniet och förtrycket, oaktadt alla böner och botelser, icke fått någon magt. Och han trädde fram till dem, lade välsignande sin hand på deras hufvuden och invigde dem att beskydda hans dotter och hennes rätlvisa sak! Han gick till alla dem, som han fann vakne, såväl på vindskamrarne som ide förgyllda pelarsalarne, och han gaf dem och sköld och barnesk; och hans dotter, hon, sköldmön med de bimmelsblå ögonen, gaf dem tillåtelse att bära sina färger och vara hennes riddare iuför all verlden. Och nu: Ihre theuern Schwerdter blitzen, Ihre guten Banner welen. oanh Aaf AZym 1111 banan för hbannanR v41