— SE ARM AS UR Uv ME Jaa mm. I I. De gamle Gudarnes död. Saa smeltende var, Thor, ditt sidste Blik, Åt alle Diser döer af Sorg och Smerte. OEHLHmNSCILAGER. J tron, att de gamle Gudarne dogo af sjukdom, eller alt de försvunno såsom en dimma, som en dröm, drömd af menniskoslägtet i dess barndom.... IIvad! Den väldige Thor skulle vara död strådöden? Pallas-Åthene skulle vara en dröm? Nej, tusen gånger nej, säger jag eder; det är en dikt, en fabel, som man kommit eder att two på. Forntidens härliga Gudar äro väl döda, men sallne, dräpte, mördade..s.. I evighetens stora bok stär en blodig berättelse derom, i evigbetens bok, som J kunnen läsa i den tysta natten, när J betrakten himlens stjernor och den tystnad, som råder på jorden, Har man icke i er barndom inpräglat hos eder, alt i fornliden voro menniskorna bedningar, derföre att de trodde på flera Gudar, på de gamle, hoge Gudarne, om hvilka myth och saga har lör oss så mycket all förtälja? Jo, man har sagt eder det, och man har talat sanning. Men uär man tillagt, att menniskorna tillbådo dessa Gudar såsom symboler af den ende Guden, som vi känna, så har man ljugit för eder. be gamle kände ingen himmel och ingen himmelens Gud; de kände endast jorden och en jordens gudomligbet, och i hans hand ösverandtvardade de sin jordiska lycka. Och hvad är jordens lycka?.... Det är FRIHET. — Sel nu hafven J gitan Jöst, nu veten J orsaken, hvarföre forntidens menniskor voro fria. Men då kom Tyranniet och Förtrycket att herrska öfver de fria menniskorna. I sina bansr förde de den helige Korsfästes bild, och när menniskorna sågo den ahvite Christso milda, kärleksfulla anlese, då söljde de honom med hon och åkallan. och Tyranniet och Förtrycket förde bancren och skarorna mot de gamle frihetens Gudar, och menniskorna lystade, emedan de trodde det vara den milde, på bansret afbildade Guden kärt, mordstålen wot deras barndoms gudomligheter; men desse utbredde i tyst smärta sina armar och emottogo dödsstöten af sina barns händer. Så smältande voro Gudarnes sista blickar, att alla frihetens bulda Disor måste dö af sorg och smärta. Och när nu Frihetens Gudar voro mördade, då firade Tyranniet och Förtrycket, dolde under Mitra och biskopsmossa, under kungliga och adliga hjelmar, sin triumf. Icke för Gudarne, men för menniskorna, var då Ragnarockurs mörka tid kommen. Den store Midgårdsormen slingrade sig ut från Rom kring verlden; kenrisulfven och dess askomma lurade på bvarje berg, Asom var stort nog alt rymma en herreborg. Men denna mörka tid skulle försvinna, och en ny sol uppgå, öfver de i dödsens skugga sittande folken, Århundraden efter att den Ållsmäktige sändt sin Son, för alt göra menniskorna delaktige af himmelens slädje och sällhet, Mät han ske en ny, helig myster, för att ät dem återgifva den jordiska lycka, de en gång i sitt Woförstånd förlorat. II. Födelse och Slägtregister. Og da har Solen födt en deilig Datter 15 ÖEHLENSCHLÄGER. cZerbrach der Ze ingherrn Biirgen Und zerbrach des Knechtes Joch. H. HEINE. Så vidt vi kunne erinra oss, har på något annat ställe den anmärkningen blifvit gjord, att det alltid varit asclk af lägre klasseno, som blifit utkorade till verkställande af stora, gudom1 ö liga gerningar. Då Maria utvaldes att föda Frälj ) saren, gjordes ingen efterfrågan, buru många nor hon hade, och då Gutenberg blef utkorad att framkalla en iny verldens Messias, sporde icke