Hennes hand ar lika SkTynKIIS SOM IIIIII, 411 sigtet fullt af vårtor, blodet kallt, rörelserna långsamma och klumpiga, stämman hes och rosslig, munnen tandlös, och hvad giftet beträffar, så hafva icke bundrade paddor tillsammans hundradedelen så mycket sådant som en enda gammal kaffesyster. Och liklullt vill hon göra sig till och låtsa bli förskräckt för mig! Det är nu bra löjligt, det måtte jag sägal Paddan boppar bort och försvinner i gräset. V. En lärka spatserar af och an i sin bur, betraktar de stältrådar, af bvilka den är flätad, gör en knyck på nacken och börjar sjunga; men hör straxt derefter upp med sin säng — och faller in i följande betraktelser: Sjunga? Nej tack; det är min själ icke så roligt heller, att man derföre skulle sätta sig till att sjunga. Jag skulle just hafva lust att veta, hvarfore man inspärrat mig på det här viset, — mig, som ända från min barndom varit van att flyga fritt omkring i den blå etbern och i den uppstämma mina visor och lossånger! Afundsjuka kan icke gerna hafva föranledt mitt inspärrande, alldanstund jag aldrig i hela min tid täflat med dem af menniskornas döttrar, hvilka nu med sina stämmor tjusa och hänrycka den musikaliska verlden, en Grisi, en Malibran-Garcia, en Nissen och en Jenny Lind, nordens näktergal, såsom man kallar henne. — Ha! nu begriper jag det: jag skall sjunga för födan.... Der bafva de ju genom gallren på mitt fängelse instuckit några hafrestånd och ett par små gröna grästorfvor; det är för den na vållägnad, menniskorna vilja att jag skall förlusta dem med min sång.... Mitt fängelse är temligen rymligt, gallren glesa, det bar blifvit uthängdt på en vägg, så att jag kan få inandas den friska luften, — och genom alla dessa anstalter tro menniskorna sig om att kunna inbilla mig, att jag är fri. Vacker srihet, min sann! Jag behblver blott lyfta vingarne till flygt, eller blicka omkring mig, för alt finna, alt jag är en stackars fånge. Och liksullt vilja de, att jag skall sjunga, sjunga för några torra balmvippor och vissnade gråsstrån, af hvilka millioner stå mig gratis till buds i —V——k— äa —Tn)qa — —— ——— 2 äm—— c det fria! .... O, man kunde dö af harm öfver ett sådant barbari! — (Hon krafsar i vredesmode i sanden, löper rundt omkring i buren och flaxar med vingarne.) Dock jo: jag vill likväl sjunga; icke för mina tyranners, utan för min egen skull. Det lättar så underbart det beklämda hjertat, att i toner få gilva luft åt sin smärta. Jag bar ju numera ingen annan glädje bär i lifvet, än den, som jag sjelf genom min sång kan skapa mig! Måhända finnas äfven bland menniskorna många, hvilkas enda tröst och vederqvickelse är den rena sångådra, som uppväller i deras bröst. För dem vill jag sjunga; de skola förstå mig; de skola dela mina känslor, min fröjd och min smärta. Välan då! .... Hon börjar att högljudt sjunga och glömmer derunder bade sin sorg, sill fängelse och dem, som inspärrat henne. VI. En hund ligger i en vrå och betraktar en katt, som sitter i knät på en gammal mamsell, hvilken just är sysselsatt med att dricka sitt morgorkaffe. Han reflekterar för sig sjelf: Se bara på den der munsjor Smilax, huru krusmjuk och söt han gör sig, emedan ban känner att det osar kaffeoch sockerbröd. När ban väl sått sin portion, så begifver ban sig af till grannfrun näst intill och söker att älven der, genom smekningar och krumbugter, kunna lisma sig till en tår grädde eller något dylikt. Derefter beger han sig upp på taket till sina honom derstådes väntande älskarinnor; men kommer nog dock ter i sinom tid, d. v. 8. när det i afton ånvo är något att erhålla. Då börjar ban på nytt sin gamia inställsamhetslek och låter imedlertid råttorna fritt och oantastadt bnsera i visthus och handkamrar, bäst de vilja. — Sannerligen skulle man icke kunna vara fressad att tillerkänna den der katten rig