Denne bär in dem till sin husbonde, som sörtår dem med god smak, utan att ana, hvad de stackars kräken tänkt eller lidit. II. En spetsad sjäril talar vid sig sjelf: i O, min Gud, hvad bar jag då gjort den lille gossen, alt ban på: detta sätt skall pina mig?! Var det då en så stor synd, att jag fladdrade omkring bland blommorna , värmde mig i solskenet och fröjdades öfver min tillvaro! Jag bar Ju icke lagt två strån i vägen för min unga plägoande. Den smula blomstoft och de par dasgdroppar, som jag njöt, kunde ban nog hafva unnat mig. Verlden är ju så stor och vid, alt både han och jag kunnat finna tillräcklig plats i densamma. O, för den korta fröjd, jag njutit, äro de plågor, jag nu lider, alltför stora. Det lilla djuret gör ännu några krampaktiga ansträngningar att befria sig och dör. Gossen tar det då och sticker ned det i en låda, der en bel hop andra, på samma sätt spetsade fjärilar, skalbaggar och insekter befiona sig. Fadern, som åsett allt detta, kan knappt tygla sin glädje öfver det förnuftiga sätt, hvarpå hans lille Edvard roar sig. Edvard blir bestämdt en stor naturforskarel tänker ban, och vi kunne ju låta honom förblifva i denna tro, utan att dock dela densamma. . III. En bandhund, en så kallad gårdvar, som icke på slere dagar sått något att åta, emedan hans husbonde glömt bort honom, håller följande monolog: DWov-wow! Uh, hvad jag är hungrig, och hvad jag fryser sen! (Tjuter.) Det är ju ett rigtigt hundlif det bärl Om jag icke kunnat slicka i mig litet snö, så hade jag väl äfven fått törsta ihjäl. (Ljuter.) Jag vore srestad att åta upp mina egna sötter, om det icke gjorde så ondt. Herre Gud om min koja ändå på något sätt vore åtbar! (Ijuter och biter i hundkojan.) ÅAr det väl menskligt att så helt och bållet glomma bort mig! Deruppe hör jag, huru glasen klinga och talrickarne skramla; der lefva de i sus och dus; der äta de och dricka så, att magskinnet kan brista på dem. Men mig låta de förbungra, mig, som så många gånger skyddat buset för tjufvar och jagat tiggare bort från gården! (Tjuter.) Tro de då, att jag alls icke har någon känsla! Jag tror dock att en honnett hund i detta fall skulle kunna tjena mången menniska till föresyn.? (Tjuter än starkare.) Ack, om jag bara hade ett par brödbitar, eller några benknotor! — Benknotor! jo det skulle man tro: dem sälja de nu allihop till Engelsmännen. De plundra ju tillocbmed slagfälten och kyrkogårdarne på denna vara, endast och allenast för vinstens skull. Om icke de gamle bade varit så kloka, att efter döden låta förbränna sina ben, så bade nog deras efterkommande genomsnokat sjelfva åttehögarne, för alt hopsamla dem och sända ut dem till Albions krämarfolk. (Tjuter erbarmligt, men håller plötsligt upp dermed.) O, se der kommer ju min husbonde i egen person! Gud ske tack och lof; nu får jag ändteligen något alt äta. Wowwow-wow! Lefve min ådle herre, min förträfflige husbonde! Wow-wow-wowl Hunden springer högt upp af glädje, ställer sig på två ben, gnisslar, bviftar med svansen och lägger sig med hufvudet och framfötterne ned på jorden. Husbonden tar fram en bundpiska och genompryglar den stackars Fylax, emedan han tjutit så mycket och stört bonom och hans gäster i deras njutningar. Fylax kryper tjutande och jämrande in i sin koja, der ban gör en mängd interessauta betraktelser, som dock skulle blifva allt för vidlyftiga att hör upprepa. — Påföljande morgonen rinner det husbonden i hågen, att bunden icke på flera dagar sått någon föda. Han går då ned i köket, läter på ett fat samla ihop en mängd brodbitar och ben, med flere dylika öfverlefvor från gårdagskalaset, samt bär det sjelf till den stackars Fylax. Denne kryper ut ur sin koja och hvifter med svansen. men kan ei resa sig Uusbon2— — ——eÅr1lZ— ———— — —