mänhet eller de enshilta, äro belåtna med, att leras angelägenheter anförtros, ät andra personer, än sådana, som motsvara de nyssnämnda sordringarna på en konsul samt kunna förutlattas vardige, såäsom utsedde genom ett allmannare soctroende. Nåväl, hvarsore då ej läta dem bära namnet, ega anseendet och ätnjuta omolumenterna? Man säger: på flera platser är handeln obetydlig; blott ett eller annat fartyg ankommer; att der löna en konsul, är ändamalslost; o. 8. v. Det kan så synas; mean lat det då blifva deras sak, som der handla eller segla, att värda sina angelägenheter der sjelsve, genom enskilto ombud! Det sakra är likval, att, genom omsorg och nit for handeln och sjöfarten, en regering är i tillfälle, att å alla verldens bandelsplatser få konsuler, som emot vanliga kommissionsarsvaden ataga sig dithorande befattningar för de enskilde handlande och sjöfarande, som vilja anlita dem, samt då tillika, mot billig ersättning af staten, lullgöra de for regeringen nodige uppdrag. Sjellva karakteren af att vara ofsontligt anfortrodd ett främmande lands allmänna ombudsmannaskap, blir alltid en beder och tillräcklig fordel, att ataga sig tillika enskiltes angelagenneter, och först då när det ossentligaförtroendet så illa och obetänkt utdelades, att det enskilta icke atfoljde, blefve konsulat-befattningen ej lonande sor konsuln; men ock då sor det allmänna så mycket nodigare aw få ett annat omhud. Hår är rätta stället, att ett ögonblick tala om konsulernas tonesätt. Det synes vara temligen orimligt att palagga hvarje fartyg en afgift, for alt löna ea konsul, som oj anlitas för dess angelägenheter på stället. Men, säsger man, i och för policiella och statistiska andamal är det nödigt, att sätta hvarje lartyg i ew slags redovisnings-sorhallande till konsuln; ban sar derigenom tidodande besvär, 0. s. v. Han måste osåttas. Naval, det är då staten, men ej den eushilte, som bör ersätta honom; Principen är lika enkel, som rältsenlig. Shall den scangås, mäste man åtminstone ej göra afH steget betungande för den enshilte. Det är sannt, aw principen kan kosta det allmänna litet meraj men detta kan ock på andra sätt hafva större nytta af konsulerna, än nu. konsulatasgisten, läst-afgiften måste bort; eller om den i lindrigt shick skall bibehållas, mäste den ätminstone ej ifragakomma, då konsulen tillika anlitas såsom fartygets kommissionar. Deremot synes det vara alldeles nodvändigt, att konsulerna äro skyldige att ätaga sig Kommission irsskap, då enskilte så yrka. Detsa kan synas besynnerligt; man kan säga, alt det nästan Synes omojligt på storre handelsplatser o. s. v. Men det är dock rätt. Utan en sådan pligt, bora ej de rättigheter atnjutas, som åtfölja konsulatbesattningen; rörelsens vidd och utsträckning kan på sin höjd föranleda, om ej konsulen vill utvidga sin egen expedition och siet ansvar, att flera konsuler å samma ort mäste antagas för de enskilie angelägenheternas vard. Se der det enda lämpliga att definiera vicekonsuler; men icko ma dessa derför ställas i blinda tydnads-forhållanden till konsulen, eller af honom tillsattas, ännu mindre aläggas att med honom dela sina inkomster. Regeringen må, på de handlandes och sjosarandes förslag, tillsätta äfven dem. Jag sade: på de handlandes och sjöfarandes förslag. Ja! det synes vara nödigt, att vid alla konsulat-tillsättningar dessa hafva en röst med i laget. Vissorligen hör regeringen afgöra de sökandes behörighet; men hon bör, så mycket hon kan, följa de handels societeters förslag, som idka största handeln på den utländska platsen; de må ou vara norrska eller svenska, Stockholms eller. Götheborgs eller andra landsorters; bon bör icke göra konsulat-befattningarna till föremål för sina gracer, och aldrig besätta dem med andra, än sådana mån, som vistats och -. . or Mm sv SN CR 2