4 FYRA UF Stockholm den 2:dre Okt. Hagligt Ållehandaw bar meddelat det underdaniga utlatande, som kommerse kollegium ingilvit, angaende en förändrad reglering af Svenska och Norrska honsulat distrikten. Denna akt år al stor vigt för Svenska handeln, och sortjenar derföre att något närmare betraktas. Kkomerse kollegium tillstyrker: lo Att konsulsbefattningarne utrikes måtte utfras af general konsuler, konsuler och vice-konsuler. Att en sadan fördelning äfven förut varit bruklig, synes ej vid fråga om en ny reglering alvisa en undersokning hvartill fördelningen egentligen tjenar. For att äter gilva en sadan unsökning behörig form, torde man sorut böra soka göra sig reda för hvad man med konsu: laten asystar. Åntager man, at man maste ovilkorligen hafva general konsuler, för ant lata dem spela ett slags diplomatiska roller, representera i och for ett embetsartvode, samt hunna gynna en hop trotjenare med atft sa tillsätta vice konsuler och dels konsulat-sporderna med dessa, så ar naturligtvis denna gradering i honsulat-Rierarkien en ganska nödvändig sak. Men om det derem t antages, att afsigten med honsulerna är, at Svenska undersatare, som handla eller halva allarcer på fcammande orter, må hafva att vånda sig till nagon pålitlig, aktad under embetsansvar handlande person, till hvilkens nit och välvilja samt upplysning de kunna förtro sig, så synes hela den tituleringen och deraf sosjande graderingen, älvensom den olika gageringen vara alldeles onodig. Namnet konsul är då allt, hvad som behofves, och frågan blir då blott: Uvad skall man fordra af detta national ombad i främmande tand? hvad kan och bor han åaga sig? hvad bör han kunna af statskassan fordra för sina biträden åt landet i allnvinrhet, åt handeln och sjöfarten af de han dlande och sjöfarande, samt at andre enskute al dem, i homissions arlvode? Se det hvad som synes vara det egentligaste och som blott fordrar ett bestämdt afgorande af srågan, hvad man vill fordra af dessa slags ombud. latom oss genast helt enkelt antaga att vi fordra hvad landet egentligen behöfver. Landet behofver på hvarje vigtig handelsplats i verlden en kunnig och pålitlig person, som kan at de offentliga myndigheter, hvilka hafva värden af landets handelsoch sjosartsangelagenheter meddela alla ersorderliga upplysningar, som kunna vara af vigt för handeln och sjosarten; i tid underrätta om de poliIiska, legislativa eller ekonomiska forändringar, som pakalla Rogeringens, eller de handlandes och sjölarandes uppmärksamhet; uppträda såsom bevakare af landets, genom traktater vunna rätt och enski tas i lagar och antagna bruk grundade rätlianeter; bitrada ankommande krigstartygs hesal med bvad som behosves, samt enshilte landsmän såsom rådgifvare, medlare, och, om så erfordras, såsom ombud; m. m. Man finner genast, att härtill ersordras anseende, kunskaper och framförallt kännedom af ställets lagar och usancer, sidan, som den vanligen äges eller åtminstone disponeras af vålkände och betydlige handlande, men äfven af andra under stundom kan ianchafvas. Åro nu dessa de egentliga fordringarna, så inses lätt, att det ej är nog, eller ens i de flesta afscenden behölligt, all t. ex. äga någon gencral konsul midt inne i landet af en främmande stat, der blott handeln drifves med kuststäderna, och att i fall verkligen inne i landet nagon ort har den komunihation med oss, alt ett ombud behofves, en konsul der kan uträtta allt hvad som sordras. Om således hela detta ståtliga general-konsulskap genast med sina högre emolumenter visar sig såsom en ren onödighet, så framståller sig det så kallade vice-konsulatskapet äfRR —————— AL