— D— Mile Re STYCKETCSDS. Ett äfventyr på hafvet. Mr. Macfarlane, kapiten på skeppet Ariel, inberättade vid sin ankomst till liongkong den 6 Mej följande tilldragelse tiil fla mnpolisens chef, Mr. IIilHer: Ariel hade afseglatf från Ancoy med penmingar ombord till elt värde at ungelär 100. 000 piaster (400,000 R:ur R:gs för engelska regeringens räkning. Kapilenen, Mr. Macfarlane, underskepparen. Mr. Wilkinson, första kanonieren och en skeppspojke voro de enda Engelsmännen på fartyget; hela den ölriga besättningen bestod af Åanilliescr och Chineser. Kapitenen hade tillbragt största delen ar natten uppe på däck och kände sig något illamåcndle; derföre gick han omkring klockan sex på morgonen ned i sin kajuta och lade sig till Sangs. Omkring klockan hall nio väcktes han plötsligt af Wilkinsons rost, som med fräckt trots sade till DmI1: Kapiten, stig upp på däck! till er post! Forvånad öfver dessa ord, steg Macfarlane skyndsamt Upp, gick upp på dack, der han sana sin underskeppare och kanonieren beväpnade med pistoler. Vi vilja icke göra er något ondt, sade Wilkinson till bonom, lvertomn vilja vi gå i kompagni med er i värt törehafvande, Vi hafva för afsigt all nytlja Ariel till sjoro!veri. I fall ni icke vill fora delta älventyrliga lif med oss, så sätta vi or i land vid Hongkong, gifva er tredjedelen at regeringens penningar och fordra cudast at er, alt niicke lägLer något lnnder i vägen för värl torchaxandå. Vårt sartyg är en förträfflig seglare, och derlore frukta vi icke för forloljare. Skulle vi likväl ha den olyckan att blifva iagne, så kasta vi penninghrno over bord och störta oss sjellve etter för alt icke blifva tilllångatagne. Mina gössar, svarade kapilemen, utan tvifvel hafven J icke betänkt grostieten af detta brott och de följder, tor hvilka Jutsättef er. Aflägsna dessa olyckliga tankar, och jag losvar all icke angilva er. ÅJng var beredd på er vägran, svarade WilkinSen, Åockså var jag i början betänkt på all skjula er med min pistol under det ni dol, likvål kände jag snart förakt for en sådan feghel; ni är nu invigd I vår bemlighetl och jag kan dertore icke längre lemna värt ode i edra hänrder. Samtalet varade på detta vis ännu en lång stund. Kanoicren ville genast fängsla kapitenen och kasta ned honom i skeppsrummnel; men på Macfarlanes lofte all gå i land i första bawmn och lemna sjörosrarte tid att affigsna sig, avvisade man honom kKafttetanm till fängelse, men fråntog honom dessförinnan alla vapen. Macsarlanes ehinesiska betjent räckte honom dagligen mat genom en öppning, som fan anbragt på dörren. En dag underrätlades kaptenen ar Chinesen. att Manilsesarne alldeles icke VOTO benäcne för det farliga sjörotvarelitvet och hade sattat det bedlut. alt revoltera mot sina nya ebeior, befria kapitenen och föra skeppe till Hongkomg. Åaclarlane fruktade först för sorråderi, men visade sig likväl slutligen böjd för all ingå på förslagt. På en gilven signal steg han genom fönstrot upp på halfdäck, endast beväpnad med en koöoksknil, som hans trogna Chines förskaflat honom. De med spakar beväpnade Manillesarne hade redan benmhtigat sig Wilkinson. Kanonieren hade flytt undan och dragit sig tillbaka till krutinagasinat. hållande en bila i ena handen och en brinnande lunta i den andra, samt hotade all genast spränga skeppet i luften, så fort någon nalkades honom. Etter någon underbandling med honom, sanu Macfarlane en dubbelbossa, hvars högra pipa var laddad; han skot på honom och sårade honom i låret. Ulstötande ell rysligt jemmerrop. släpade sig kanonicren till krutfalen och skulle just kasta lunfan i ett at dem, då en Manillesare slog en snara om halsen på honom och sålunda afhöll honom från hans sorchafvanlle. Besättningen drog hononi derefter upp på halfdächet och sastband houom der. Wilkinsoln dog af sina sår. Det var en ung man, som berälligade lill de största förhoppningar. Kanonicren öfverlemnades genast af polisen till kriminaldomstolen och bhars dom dröjde icke länge att falla. (C. L.) Åi KÅ ÄEEBL-SNGCPEHSER. — SÅN IR fee Rå F