sam. Hvad jag har er att ta drig förgäta. — Hvad skall det betyda? sade Volpato alldeses bestört. — Sedan den afgörande stund, som tycktes lofra mig ett lif af mer ån jordisk sällhet, har jag för första gangen skådat djupet i mitt eget hjerta; jag frågade mig sjelf: kan jag ät denna sköna varelse skänka den kärlek, som hon förtjenar, det odelade hjerta, som Maria är berättigad att fordra. — Nå väl då! ropade den gamle mannen. — Denna älskade, sade rösten, år konsten! se min fader — Marias skönhet upptände i mitt mörker den lampa. vid hvilken konstens djupare hemligheter för mig utvecklades. Marias skönhet tände i min själ idealets inspiration. Från det ögonblicket till närrarande stund har jag förvexlat profetissan med gudomen. Mina ögon äro nu öppnade. I samma ögonblick, som ni lade en jordisk bruds hand i min, och jag säg hennes kinder, hennes läppar blekna af jungtrulig rädsla, så fattade min själ det medvetandet att jag vari begrepp, att af kärlek till dess tjenarinna försaka gudinnan, att försaka det oförgångliga idealet för qvinnan med dess hemgilt af förgängelse och föränderlighet. Jag kände da, att min älskade, min gudomlighet maste vara en, hvars panna ålderdomen icke förmår -enom skrynklor vanställa, hvars blomma sjukdo